Jag har aldrig betraktat mig som funktionshindrad i jobbsituationer, förutom när någon gör en grej av att jag sitter i rullstol – kanske en kollega som säger ”du menar rulla” när jag säger att jag ska gå hem, eller en kund som säger hur kul att det är att se ”någon som jag” i reklambranschen.
Det var inte förrän jag själv blev arbetslös som jag reagerade på den djupt deprimerande arbetslöshetsstatistiken bland funktionshindrade, och hur 60 procent av arbetsgivare inom privat sektor ställer sig tvekande inför att anställa någon med funktionshinder. Jag började se folk i rullstol sitta och hänga i vartenda gathörn, och sakta men säkert började jag förstå stundens allvar.
Det gick förvånansvärt snabbt från det att jag såg mig själv som erfaren yrkesman till det att jag kände mig förbrukad, bortglömd och hopplös.
Jag blev uppsagd på grund av arbetsbrist förra våren, och gick sedan mer eller mindre och drog i ett halvår, under det att jag skickade in hundratals ansökningar till jobb som jag var väl kvalificerad till. Jag blev kallad på intervju efter intervju, och hamnade vid ett flertal tillfällen som en av fyra eller fem toppkandidater – så pass många gånger att misstanken faktiskt väcktes hos mig att mitt funktionshinder kanske var den avgörande faktorn.
Jag gillade inte att tänka så; att behöva konkretisera mig själv på det sättet. Ett jobbigt uppvaknande.
Men det gav sig. Man tror inte att det ska göra det när man vankat av och an så pass länge som jag gjorde, men det gör det. Och avgörande i slutändan var naturligtvis min erfarenhet, kompetens och utbildning. Jag tillträdde ett heltidsjobb i slutet av januari, ett jobb som jag mycket gärna ville ha, dessutom, med utvecklande arbetsuppgifter inom ett område som intresserar mig mycket. Att arbetsplatsen ligger en kvarts promenad från mitt hus är ju förstås en adderad bonus.
Det är omtumlande att börja på en ny arbetsplats – många nya intryck, människor, arbetssätt. Mycket information som ska bearbetas, administrativa saker som ska ordnas. Men det var kul. Jag hade glömt bort hur kul det kan vara att gå till jobbet.
Den största omställningen är att inte längre ha all tid som jag hade förut. Underligt, eftersom jag bara för en vecka sedan led av det faktum att jag hade för mycket, men så funkar det väl. Jag hade vant mig vid att inte behöva skynda mig; att göra saker och ting i min egen takt.
Men att ha ett jobb är alltid att föredra.
Det har gått snabbare att komma tillbaka till ”jobb-Fredrik” än jag hade föreställt mig – mycket snabbare. Det gladde mig enormt att inse att jag fortfarande kommer ihåg hur man utövar yrket, möjligheten att jag glömt bort det hade kanske inte direkt oroat mig, men ändå – någonstans – legat och gnagt. Jag känner igen mig själv nu – som den yrkesmänniska jag strävar efter att bli. Jag har saknat honom.
Mer läsning:
Läs fler krönikor av Fredrik Granath >>
Fredriks blogg hittar du här >>
Text: admin