Lars Lindberg har förtydligat sitt förslag om behovet av en tankesmedja i ett nytt inlägg på SHT debatt. Det är bra att han förklarar så vi begriper men synd att han missuppfattar vad jag skrev i min replik.
Lars har i sitt nya inlägg uttryckt vad han tycker är viktigaste att debattera. Låt gå för det. Vi kan således lämna hyllandet av det amerikanska samhället åt sidan, där det senaste vi har fått höra om är att ett barn misshandlas till döds var femte timma av sina föräldrar. Kanske dags att fundera på om det inte finns skäl för USA att godkänna Barnkonventionen.
Hur får vi då en samhällsförändrande funktionshinderrörelse? Lars har fått det helt om bakfoten att jag är motståndare till forskning och tankesmedja. Jag anser precis som Lars att det är ont om forskare med egen erfarenhet på funktionshinderområdet i Sverige och de som finns borde ta sig mer plats i påverkansarbetet för att arbeta samhällsförändrande tillsammans med rörelsen.
För min del tycker jag det är viktigt att klargöra vem som äger tankesmedjan och från vilket perspektiv den arbetar. För mig är det därför självklart att en tankesmedja som ska vara idédrivande för samhällsförändringar inom funktionshinderområdet måste vara brukarstyrd. Tyvärr framgick inte det av Lars första debattinlägg men det förstår vi nu efter hans klargörande. Då är vi överens på den punkten.
För mig är det inte alls främmande att vi har en hel del att lära av internationella erfarenheter. I min roll som ordförande i Shia inspireras jag dagligen genom exempel på hur rörelsen i andra länder arbetar. Jag har fått möjlighet att delta i rörelsens demonstrationer i Tanzania vid flera tillfällen på funktionshinderrörelsens dag den 3 december.
I jämförelse med den manifestationen framstår Tillgänglighetsmarschen i Sverige som en trött gäspning. Jag har tagit till mig vikten av att rörelsen representeras tydligt i respektive parlament och regering typ Sydafrika, där har vi en hel del att lära.
Ändå tycker jag i ärlighetens namn inte att vi ska sticka under stol med att rörelsen i Sverige har betytt mycket för att alla har rätt till utbildning, rehabilitering och för en del personlig assistans. Ur ett internationellt perspektiv är det unikt med ett stöd på detta sätt för den enskilde individen som samhället finansierar. På andra områden är vi inte lika framstående, vilket vi de senaste dagarna har fått exempel på genom nonchalansen som kommer till uttryck i bristerna i tillgängligheten och användbarheten i utformningen av Hjälpmedelsinstitutet.
I det mesta tror jag vi är överens även om jag har svårt att se att Sverige är ett u-land i jämförelse med andra länder. Om vi hjälps åt är jag säker på att vi kan få en starkare, mer effektiv och forskningsgrundad rörelse. Eller som Lars uttrycker det ” Utvecklad normkritisk forskning och analys behövs för samhällsförändring”.
Själv är jag övertygad om att det inte räcker med att vi försöker få politiker och myndigheter medvetna och intresserade utan det behövs ett bredare samhällsengagemang för våra frågor.
Det är ingen särfråga, som Reinfeldt brukar uttrycka det, att människor med funktionsnedsättningar ska få möjlighet att delta i samhället fullt ut, utan ett allmänintresse att alla ska få möjlighet leva som andra. Det är därför viktigt att vi syns och deltar i samhällsdebatten. Vi måste arbeta mer mot allmänheten och tillsammans med andra mänskliga-rättighets-organisationer och forskare.
Roland Håkansson är ordförande i Shia och ledamot i DHRs förbundsstyrelse
Taggar: funktionshinderrörelsen, Roland Håkansson
Text: admin