Diskrimineringsombudsmannen Agneta Broberg
Agneta Broberg har varit chef för DO i drygt ett år. Foto Marc Femenia

Efter ett år som diskrimineringsombudsman har Agneta Broberg stakat ut kursen. Nu ska diskrimineringslagens gränser bli tydliga. Fler fall av diskriminering på grund av funktionsnedsättning ska avgöras i domstol.
Sedan 1999 har Sverige haft lagstiftning som förbjuder diskriminering på grund av funktionsnedsättning. Från början gällde förbudet i arbetslivet. Vid rekrytering, befordran eller vidareutbildning fick man inte längre missgynna människor på grund av deras funktionsnedsättning. Den som diskriminerades kunde få ersättning, skadestånd, och arbetsgivare förväntades se över sina rutiner.

1999 års diskrimineringslagar har fått flera efterföljare men efter snart 14 år med olika diskrimineringsförbud är resultaten långt ifrån glasklara. Arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning är större i dag än i slutet av 1990-talet och fortfarande är en av de största frågorna när det gäller diskriminering av personer med nedsatt rörelseförmåga olöst – den som handlar om bristande tillgänglighet.
Samtidigt har förutsättningarna genomgått stora förändringar, diskrimineringsförbudet har utökats till nya områden, lagar har slagits samman och utökats och ombudsmännen som bevakade de olika diskrimineringsgrunderna har slagits samman till en ”super-DO”.

Men utvidgning och sammanslagningar har inte varit en helt igenom harmonisk process. Efter att den nya myndigheten Diskrimineringsombudsmannen skapades 2009 skakades organisationen av motsättningar, arbetet med individanmälningar hamnade på efterkälken och därtill förlorade man ett antal uppmärksammade mål i domstol. Det hela slutade med att myndighetens chef, DO Katri Linna, i början av 2011 fick nya arbetsuppgifter av regeringen och att DO sattes under en tillfällig ledning.

Sedan förra hösten har myndigheten en ny chef. Agneta Broberg rekryterades från Konsumentverket för att styra upp Diskrimineringsombudsmannens arbete och få ordning på organisationen. Hon menar att myndigheten måste arbeta på nya sätt för att lagstiftningen ska göra skillnad i kampen mot diskriminering.
– En lagstiftning i sig har aldrig ensam den effekten att vi får till en stor förändring. Det är min absoluta övertygelse och det är utifrån den insikten som DO måste verka. Vi kan inte bara genom att driva ett mål tro att ett enskilt fall kan leda en stor förändring i samhället. Här måste vi kombinera olika saker. Därför försöker vi nu verka i alla delarna på så sätt att vi prioriterar vissa frågor och vissa områden. Genom att både processa, jobba främjande och prata om utbildning och forskning kan det leda till en förändring. Våra åtgärder måste samverka, säger Agneta Broberg.

Hon tar emot SHT i myndighetens moderna lokaler med utsikt mot centralstationens spårområde mitt i Stockholm. Här har DO huserat sedan sammanslagningen 2009 och det är hit som alla anmälningar om diskriminering som skickas in av enskilda individer kommer och handläggs av myndighetens tjänstemän.
Att hantera anmälningar från enskilda personer och se till att diskrimineringsförbuden efterlevs är en av DOs huvuduppgifter. Dessutom ska man granska arbetsgivares förebyggande arbete mot diskriminering samt utbilda och informera om diskrimineringslagen och arbeta förebyggande för lika möjligheter och rättigheter för alla.
En stor och bred palett av uppdrag kan tyckas, så kanske är det inte så konstigt att det är svårt att se vilka konkreta resultat som förbuden mot diskriminering på grund av funktionsnedsättning har lett fram till.
Under de 14 år som gått sedan det första förbudet mot diskriminering på grund av funktionsnedsättning tog plats i svensk lag har antalet domar varit relativt få. Och de som har avkunnats har inte alltid resulterat i ett starkare skydd mot särbehandling. ­­
I flera fall har det slagits fast vad som inte är diskriminering.

Agneta Broberg tycker dock inte att lagen i sig är problemet.
 – Diskrimineringslagen är tydlig när det gäller funktionsnedsättning som diskrimineringsgrund. Där ser jag inga problem. Det som är ett problem, är att vid process i domstol kunna visa på samband, att kunna visa att ett missgynnande har koppling till en funktionsnedsättning, säger Agneta Broberg.

Hur ser de svårigheterna ut?
– Ett problem här är att vi inte har drivit tillräckligt många processer. Det är ett sätt vi börjar jobba på. Dels har vi organiserat om lite och försöker fördela om resurserna i alla delar av vår verksamhet. Vi har också tittat  mycket på arbetsmetod när vi jobbar med individanmälningar för att kunna bli effektivare i vårt processande och att bli kunnigare i hur vi väljer de ärenden som kan processas hela vägen för att få fram praxis. Så att vi får gränserna för vad lagen säger och det är bara domstol som kan ge tolkningen av lagen. Men det är viktigt att vi får de här tolkningarna så att det blir tydligt vad som är diskriminering och inte.

Tittar man tillbaka historiskt så kan man se att DO inte har drivit särskilt många fall som rör diskriminering på grund av funktionsnedsättning till domstol. Dessutom är det vanligt att förhandlingarna slutar i förlikning. Det vill säga att den som upplever sig som diskriminerad och den som är anklagad för diskriminering gör upp innan frågan avgörs av domstol. Den diskriminerade får en summa pengar och den anklagade slipper rättegång och ovisshet.
Problemet med förlikningar är att de inte ger någon vägledning i hur lagen ska tolkas och om var gränserna för diskriminering går.
– Det är därför vi försöker hitta andra arbetsmetoder för att vi ska kunna driva fallen. Vi kommer inte att se så mycket förlikningar framöver. Vår målsättning när vi startar en utredning är att vi ska kunna driva frågan till process för att få de här svaren, säger Agneta Broberg och håller fram att DO just nu driver flera mål som rör funktionsnedsättning i domstol. Av tolv pågående fall totalt rör tre funktionsnedsättning.
– Det är inte så många men om alla leder till process och till avgöranden så börjar bilden förändras och det är dit vi vill nå. Vi hoppas att vi med våra nya arbetsmetoder ska kunna driva fler ärenden och få fram fler avgöranden.

Hur ser du på rättssystemets kunskap på diskrimineringsområdet?
– Jag kan inte uttala mig generellt i den frågan, men däremot är det en av utmaningarna när vi driver processer. Vi måste vara duktiga på att processa just för att man kan förvänta sig att det finns bristande kunskap. Inte om lagstiftningen men om sakomständigheter runt omkring. Här är det viktigt att vi blir kunniga att processa på ett sätt där vi lägger fram den kunskap som i så fall saknas.

Så, problemet med att diskrimineringslagen inte får större effekt idag är alltså inte lagstiftningen i sig utan hur lagen används?
– Om du kopplar det bara till DOs verksamhet så är det så, men då måste jag försvåra det hela genom att säga att DO kan ju inte få till stånd den här förändringen ensamt. Vi är en liten myndighet och har väldigt mycket expertkunskap inom myndigheten, men uppdraget är sådant att vi är helt och hållet beroende av andra aktörer som verkar i samma riktning, varav funktionshinderrörelsen är en, säger Agneta Broberg.

Sedan den sammanslagna diskrimineringslagen såg dagens ljus 2009 finns möjligheten för andra än DO att föra talan vid domstol i diskrimineringsärenden. Tanken är att till exempel intresseorganisationer ska kunna hjälpa sina medlemmar att få rätt när de upplever sig utsatta för diskriminering. Än så länge är denna möjlighet dåligt utnyttjad. Agneta Broberg säger sig inte känna till något fall där en annan aktör har drivit fall om diskriminering på grund av funktionsnedsättning.

Samtidigt anser hon att det är nödvändigt att fler tar ansvar.
– DO ensamt kan inte klara rollen att driva mål till domstol. Skulle DO ensamt utreda och driva alla de ärenden som finns, och alla skulle anmäla de ärenden som finns då skulle vi inte räcka till. Det skulle inte räcka att vi tredubblades eller fyrdubblades, vi skulle inte ha tillräckligt med folk. Därför är det jätteviktigt att det finns ett stöd för den enskilde inidividen med sin enskilda fråga ute i samhället på andra ställen.
DO har även lämnat ett förslag till regeringen där man vill se över hur stödet till den enskilda personen kan förbättras. När DO fokuserar på ärenden som kan ge ny domstolspraxis måste det finnas andra som tar hand om de mer vardagliga fallen.
– Det är ju inte heller säkert att individen i alla lägen behöver gå till en process för att få sin upprättelse. Individen kan ju få stöd att faktiskt lösa problemet eller konflikten som finns. Det är ju inte vi kapabla till att göra utan det ska ligga nära ute i samhället, säger Agneta Broberg och tillägger.
– Ett första steg är ju att Antidsikrimineringsbyråerna får sitt anslag permanentat från och med nästa år. Det är inga stora pengar, men dock permanentat och det är en viktig signal att regeringen tar de här frågorna på allvar.

På en punkt finns det dock
en avgörande brist i dagens diskrimineringslagstiftning, anser Agneta Broberg. Det handlar om avsaknaden av ett förbud som klassar bristande tillgänglighet som diskriminering. Redan idag handlar en stor del av de anmälningar om diskrimierings som kommer in till DO om otillgänglighet i butiker, restauranger eller andra offentliga miljöer. Men med dagens lagstiftning kan myndigheten inte göra någonting i de här fallen.
Agneta Broberg är tydlig med att ett förbud mot bristande tillgänglighet behövs i diskrimineringslagen.
– Sverige har ratificerat FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning vilket innebär att vi har förbundit oss att följa den, och där ingår bristande tillgänglighet som en diskrimineringsgrund. Så det är tveklöst så att det bör komma in i lagen.
– Förhoppningsvis är det bara en tidsfråga innan vi får in bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund. På DO jobbar vi på olika sätt för att påverka i våra kontakter med regeringen. Men bollen ligger hos regeringen.

Vilken konkret betydelse väntar du dig att en sådan lagstiftning får?

– Dels kommer vi att kunna driva frågan på ett annat sätt. Vi kommer inte att ha problematiken med gränsdragning mellan tillgänglighet kontra diskriminering på grund av funktionsnedsättning. Det är också en oerhört viktig signal att vi tar de här frågorna på allvar. Det i sig tror jag kan leda till förändring, säger Agneta Broberg.

Vilka utmaningar och svårigheter ser du för DOs del?

– Jag tror att det blir enklare att finna och identifiera de ärenden där vi kan få tydliga och klara avgöranden på vad som gäller. Att det är diskriminering om man beter sig på ett visst sätt eller om man brister i att uppfylla vissa krav. Vi har en lagstiftning för tillgänglighet idag, men den följs inte. Det finns inga kraftfulla sanktionsmedel. Men det här tror vi kommer bli ett gott verktyg.
En annan av DOs många uppgifter är följa utvecklingen om mänskliga rättigheter. I december har det gått snart fyra år sedan Sverige ratificerade FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Några konkreta effekter i form av ändrade lagar eller regler har tillträdet inte fått. Utredningar har också visat att frågan om mänskliga rättigheter är ganska lågt prioriterade inom offentlig verksamhet. Ändå har konventionen haft betydelse, säger Agneta Broberg.
– Konventionen har haft betydelse när vi processar. För även om vi inte har några nya lagar på området som direkt lyfter det här så ska ju all lagstiftning och all lagtillämpning vara förenlig med konventionen. Det använder vi av i process.

Förutom att bristande tillgänglighet
saknas i diskrimineringslagen saknar Sverige också en oberoende institution som övervakar hur landet lever upp till de mänskliga rättigheterna i enlighet med de så kallade parisprinciperna. För två år sedan föreslog delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige att en ny kommission under riksdagen axlar uppdraget. Men i diskussionen finns även DO med som ett alternativ.
– Det skulle kräva resursförstärkningar. Det blir ju en oerhört mycket vidare roll. Å andra sidan så har det väldigt nära samband med vårt uppdrag. Vi har inget självändamål i att vi ska ha uppgiften. Det viktiga är, oavsett var uppgiften hamnar, att det blir en samverkan mellan de statliga  aktörer som har de här uppdragen.

Skulle DO kunna vara kvar som myndighet under regeringen och samtidigt ha den här uppgiften?

– Det blir svårt, men eftersom vi har vårt uppdrag i lag så är vi en väldigt  självständig myndighet i förhållande till andra, men det finns en konflikt i att en myndighet är satt att utföra regeringens uppdrag. Men nu får ju inte vi uppdrag på det viset just av den här anledningen. Så visst går det men det krävs ju otroligt mycket mer.

Taggar:
DO, diskriminerning,

Text:

Kommentarer är avstängda.