Behöver du teckenspråkstolk? När jag för 15 år sedan praktiserade på amerikanska socialdepartementet fick jag många frågor från personalavdelningen om vad jag behövde för arbetsplatsanpassning. Texttelefon och telefon med förstärkare ordnades snabbt. Tolk var inte något som behövdes beställas utifrån. Det amerikanska regeringskansliet hade egna teckenspråkstolkar eftersom det fanns ett stort antal döva och hörselskadade anställda.

Några år senare började jag jobba vid det svenska socialdepartementet. Då var jag den förste anställde med funktionsnedsättning vid departementets enhet som hade ansvar för handikappolitiken på 18 år. Tillgängligheten var undermålig och det tog ett halvt år innan jag fick utrustning så att jag kunde använda telefonen. Teleslinga i konferensrummet installerades efter tre år.
Sedan dess har det visserligen blivit bättre även i det svenska regeringskansliet men fortfarande kvarstår faktum: Tillgänglighetsfrågor tas på större allvar och genomförs mer konsekvent i det stora landet i väster än i Sverige. En viktig anledning är strängare och tydligare diskrimineringslagstiftning.

I somras åkte jag till USA eftersom den amerikanska diskrimineringslagen ADA – the Americans with Disabilites Act – fyllde 20 år. Lagen firades på amerikanskt vis, med pompa och ståt. Ceremonier, marscher och konferenser avlöste varandra under två veckor. Höjdpunkten var president Obamas mottagning som han höll i Vita huset på årsdagen. Där uttryckte han sitt starka stöd för lagen och aviserade lagskärpning. För att fira årsdagen antog kongressen även en lagstiftning om att TV-program på internet ska textas för hörselskadade och döva.

Arrangemangen präglades av stolthet inte minst hos funktionshinderrörelsen vad man lyckades åstadkomma. Men det fanns även en kritisk debatt. Allt blev inte som man hade tänkt sig.
Det var den 26 juni 1990 som den dåvarande presidenten George Bush inför 3 000 personer undertecknade ADA och uttalade ”Let the shameful wall of exclusion finally come tumbling down.”

ADA kom till efter omfattande kamp och påverkansarbete från både organisationer och enskilda. Det fanns en bred allians mellan olika funktionshindergrupper, krigsveteraner och stöd från andra medborgarrättsrörelser. Funktionshinderrörelsen samlade in vittnesmål från enskilda personer med funktionsnedsättningar som bevis för den diskriminering människor utsattes för. Motståndet var starkt inledningsvis, inte minst från näringslivet som oroade sig för höga kostnader.

Lagen består av fem delar varav de viktigaste delarna är skydd mot diskriminering inom arbetslivet, offentlig samhällsservice och  privata tjänster som vänder sig till allmänheten (t ex restauranger och affärer).
Från funktionshinderrörelsen sida var förväntningarna höga att lagstiftningen skulle leda till att fler skulle få chansen att komma in på arbetsmarknaden.
Lagen är till viktiga delar inspirerad av den medborgarrättslagstiftning som infördes på 1960-talet för att skydda afroamerikaner från diskriminering.

Det första stegen mot införandet av ADA var när ett diskrimineringsskydd infördes 1973 som ställde krav på statliga myndigheter och verksamheter som fick statligt stöd att inte diskriminera någon pga funktionsnedsättning. Ansvariga var skyldiga att vidta skäliga anpassningsåtgärder – reasonable accommodation.
Detta begrepp har sedan återkommit i andra sammanhang bland annat i den svenska diskrimineringslagstiftningen. Begreppet ansågs nödvändigt för att balansera individens rättigheter och hur långt den ekonomiska skyldigheten hos den som är ansvarig för verksamheten skulle sträcka sig.
I avvägningen ser man på kostnaderna för åtgärderna, vilken inverkan den har på verksamheten och hur ekonomin ser ut hos den som är ansvarig. Enkelt uttryckt kan man säga att en affärskedja som McDonald’s har större krav på sig än en liten pizzeria i en källarlokal.

ADA var en handikappolitisk sensation på 90-talet. Inget land hade då, eller senare, infört strängare regelverk när det gäller tillgänglighet. Lagen har sedan dess varit modell för andra länders lagstiftning.
Även FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är till delar inspirerad av ADA.
Den tyska juristen Theresia Degener har lite ironiskt sagt att ADA har haft större betydelse internationellt än i USA. I USA har kritiken mot lagen dock tidvis varit hård. Framförallt har debatten gällt diskrimineringsskyddet på arbetsmarknaden.

Förhoppningarna om att fler personer med funktionsnedsättning skulle få arbete har inte infriats, snarare tvärtom. Till stora delar beror detta, enligt ledande forskare, på att det amerikanska välfärdssystemet gör att många hamnar i ett moment 22. För att få stöd måste man vara antingen arbetslös eller ha låga inkomster förutom att ha en funktionsnedsättning. Ett arbete leder till inkomster som gör att man förlorar den personliga assistans eller den sjukvårdsförsäkring man behöver för att kunna vara självständig. Detta har gjort att fattigdomen bland personer med funktionsnedsättning är betydligt högre i USA än i Europa.

Det dock alla är överens om är att lagen har haft stor inverkan på tillgängligheten. Otaliga berättelser på konferenserna vittnar om hur mycket som har hänt de senaste 20 åren. Lex Frieden som är rörelsehindrad och var ordförande i den myndighet som tog fram det första lagförslaget berättar:
– Jag bröt nacken som barn och jag minns hur min mor tog mig till restaurang efter restaurang utan att vi kunde komma in. Jag minns att jag som tonåring försökte komma in på de biografer som mina kompisar gick på utan det fanns någon plats för mig att sitta. Jag minns att jag nekades plats på universitet på grund av min funktionsnedsättning. Allt detta har förändrats!

De biografer, restauranger, sportanläggningar som var stängda områden för tjugo år sedan, är idag i hög grad tillgängliga. De bussar som personer med rörelsenedsättning då inte kom ombord på är idag utrustade med lift. De TV-program som för tjugo år sedan var otillgängliga för döva och hörselskadade är i dag textade. På detta sätt är lagen en stor framgång. Alla stora butiker t ex i affärskedjor i USA är idag tillgängliga.

Men alla företagare har inte tagit sitt ansvar. Det stora problemet har varit småföretagarna. Genom att lagen bygger på en skälighetsbedömning, utifrån tillgänglighetsåtgärdernas kostnad i relation till ekonomisk bärkraft hos den ansvariga verksamheten, har myndigheterna inte prioriterat dem i sitt arbete. Men det håller på att förändras. Sedan Obama kom till makten har justitiedepartementet, som arbetar med medborgarrättslagstiftning, fått betydligt mer resurser.

I Sverige är det många som förknippar ADA med höga skadestånd och att att lagen därför varit verkningsfull. Men skadestånden är med amerikanska mått ändå begränsade. Istället är det de amerikanska myndigheternas uppdrag att aktivt informera och övervaka lagen som har störst betydelse.
Offentliga verksamheter måste ta fram planer för att visa vilka åtgärder man ska vidta. Det har tagits fram särskilda regleringar där det i detalj framgår vilka tillgänglighetskrav som ska uppfyllas. Vanliga åtgärder är avfasning av trottoarkanter vid övergångsställen, särskilda parkeringsplatser, texttelefon och telefoner med förstärkare för hörselskadade.
Justitiedepartementet tvingade fram överenskommelser med kommuner. Ett sådant exempel är staden Sacramento i Kalifornien som 2004 ålades att spendera 20 procent av sina årliga trafikanslag de närmaste 30 åren till tillgänglighetsåtgärder.

I svenskt perspektiv finns det stora skillnader mellan svensk och amerikansk rättstradition. En grundläggande skillnad är att ADA bygger på ett perspektiv av medborgarrättslagstiftning. Det är en tradition som vi inte har i Sverige på motsvarande sätt. Orsaken är framförallt historisk.
Däremot finns det mycket att lära av det sätt som USA har byggt upp och genomfört sin politik.
Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam) och Diskrimineringsombudsmannen är ytterst tandlösa tigrar i jämförelser med de amerikanska motsvarigheterna. Men framförallt saknar vi en diskrimineringslag som omfattar bristande tillgänglighet.

Det som kan ses som ödets ironi är att när dåvarande presidenten George Bush 1990 höll sitt tal vid undertecknandet av ADA nämnde han ett antal länder som han trodde snart skulle införa liknande lagstiftning. Det första landet han nämnde var – Sverige. Tjugo år senare väntar denna profetia fortfarande på att bli verklighet.

Den här artikeln har följande taggar:
ADA, Diskriminering, tillgänglighet, Lars Lindberg

Text: admin