Fortfarande finns det gott om hinder för att personer med funktionsnedsättning ska kunna ta aktiv del i kulturlivet. Det framkom med all tydlighet när riksdagens kulturutskott i dag anordnade en utfrågning om funktionshindrade och scenrummet. Trots att 2010 står för dörren finns fortfarande mycket att göra innan scenkonsten kan sägas vara tillgänglig för alla.
Visserligen går utvecklingen till viss del åt rätt håll, men som på så många andra områden går det långsamt. Enligt Kulturrådet har hälften av landets kulturinstitutioner ännu inte publika lokaler där en person i rullstol kan ta del av utbudet på egen hand. Och bland de turnerande grupperna brottas många med otillgänglig utrustning och teknik.
Ändå är det på den publika sidan som problemen verkar vara minst. När det gäller möjligheten att själv utöva scenkonst blir tillgänglighetsproblemen mer komplexa och arbetet med att förbättra situationen har inte kommit lika långt.
– Tillgänglighet byggs inte av ramper allena. Om människor har stått utanför under lång tid hjälper det inte med en ramp om ingen säger välkommen. Här är representationen på scen en nyckelfråga. Vi måste lyfta blicken från tillgänglighet till full delaktighet, sa Kjell Stjernholm, chef för Moomsteatern i Malmö.
Men resan mot ett inkluderande kulturliv är beströdd med hinder. Allt ifrån kulturlivets normer kring vem som förväntas stå på en scen till arbetsmarknadspolitiska regler och ekonomiska förutsättningar.
Ett stort problem, som flera deltagare i utfrågningen pekade på, är tillgången till utbildning.
– Det är viktigt att skapa kontinuitet inom utbildningen. Från den tidiga kulturskolan, via utbildningar på gymnasienivå till eftergymnasiala utbildningar, sa Christel Nilsson, utbildningsledare på Kulturcentrum Skåne, som organiserar konstnärlig utbildning och verksamhet för personer med kognitiva funktionsnedsättningar.
Så ser det inte ut idag. Till exempel är det vanligt att barn med funktionsnedsättning hamnar utanför den kommunala kulturverksamheten.
– Bland de unga vuxna vi möter är det väldigt få som har fått möjlighet att gå i kommunal kultur- eller musikskola, trots att det ofta sägs att verksamheten är till för alla barn i kommunen. Många har inte tagit del av kultur och än mindre utövat den, sa Sophia Alexandersson, verksamhetsansvarig på föreningen Sharemusic Sweden som organiserar utbildningar i musik, dans och teater för personer med, och utan, funktionsnedsättning.
Genom att gruppera barn utifrån diagnos, erbjuda otillräckliga ekonomiska bidrag och sätta käppar i hjulet för transporter och flexibilitet skapas i många fall effektiva hinder för barn att utöva kultur, anser hon.
Kjell Stjernholm gav fler exempel på varför barn med funktionsnedsättning så ofta står utanför den kommunala kulturskolan.
– Barnen tror inte att verksamheten är för dem. Barnens föräldrar tror inte att barnen klarar av att delta och kuturskolans pedagoger tror inte att de klarar av att undervisa barn med funktionsnedsättning.
– Det är inte acceptabelt att en kommun säger att "vi kan inte lära ditt barn att spela tuba för vår pedagog tror sig inte ha kompetens", sa Kjell Stjernholm.
Men det är inte bara i verksamheten mot barn och ungdomar som det finns brister. Även högre konstnärliga utbildningar är otillgängliga. Även här är representationen av personer med funktionsnedsättning låg och för vissa grupper är dörren till den högre utbildningen helt stängd. För personer med utvecklingsstörning saknas möjligheten till eftergymnasiala studier inom området.
Den här artikeln har följande taggar:
kultur, scenkonst, tillgänglighet
Text: admin