Nyligen var jag på en ungdomsmässa i Söderhamn. Utställare var ungdomsförbund med hjärtefrågor om allt från miljö till barns rättigheter.
I de olika montrarna kunde man testa på “fiskedamm”, frågesport, kolla på animerade filmer, trycka t-shirts och mycket, mycket mer.
Inspirerad av uppfinningsrikedomen i lokalen valde vi från unga rörelsehindrade snabbt bort bokbordet och använde istället  en – alldeles för låg – bänk att lägga vårt material på.

Vi ville att besökaren skulle ställa sig frågan om varför inte vår monter var anpassad efter deras förutsättningar. Nu behövde de ju böja sig ner för att nå materialet på bänken. Kanske skulle de då få samma känsla som den jag får ibland – att jag inte är välkommen.

På morgonen, andra dagen, satt några tjejer på en bänk utanför mässhallen. De tittade på min tatuering. En av tjejerna visade sin tatuering för mig och det var så vi började prata.  Jag tror att vi behöver likheterna som en ursäkt för att börja prata med varandra. Men vad vi egentligen är intresserade av är olikheterna.

Om jag ska lära mig något nytt så frågar jag inte den som besitter samma kunskap som jag själv. I Sverige tycker jag att det känns lite fult att vara nyfiken på andra och folk som frågar mig om mitt rörelsehinder ber ofta om ursäkt för sin nyfikenhet. Men jag tror nyfikenheten är en förutsättning för att vi ska uppnå förståelse för varandra och se hur vi kan använda oss av varandras kunskap.

En föreläsare i ämnet mångfaldskunskap sa en gång att den vi litar mest på är den person vi ser i spegeln på morgonen när vi borstar tänderna.
 Den person som jag har gått samma utbildning som, kanske jag skulle trivas med som arbetskamrat. En person från något annat land kanske jag skulle ha svårare att hitta någonting gemensamt med.

Men ju mer vi vågar fråga och närma oss en annan människa desto mindre främmande framstår hon.
På mässan förklarade jag vårt syfte med att vi försöker sprida ett rörelsehinderperspektiv på alla de frågor som de i de andra montrarna belyste.

Jag tror att det viktigaste är att synas på så många olika platser och i så många olika sammanhang som möjligt. Då visar vi mer av vem vi är som personer och rullstolen blir  kanske inte det första man ser. Det tror jag vi har gemensamt med många andra grupper i samhället.

Text: admin