Ingrid Burman skriver i Svensk Handikapptidskrift (9/12-11) att oppositionen inte bjuder motstånd mot regeringens funktionshinderpolitik. Tyvärr tror jag att Ingrid Burman har rätt i att vi oppositionspartier inte är tillräckligt högljudda.
Ändå menar jag att det är direkt felaktigt att påstå att personer med funktionsnedsättningar inte företräds av Vänsterpartiet. Av riksdagens partier är Vänsterpartiet det parti som tydligast kämpar för att människor med funktionsnedsättningar ska ha rätt till full delaktighet i samhället. Och om jag har något inflytande kommer vi att fortsätt att vara det.
För mig och Vänsterpartiet är det självklart att kvinnor och män med funktionsnedsättning ska kunna delta i samhället på samma villkor som andra. Var och en ska kunna styra sitt eget liv och sin vardag. Det finns hopp om ett annat, tillgängligt samhälle inom räckhåll. Men det kräver förändring.
För det första måste vi ändra synsätt på funktionsnedsättningar. Det är inget som drabbar ”de andra”, en särskilt definierad grupp som det är lite synd om. Funktionsnedsättning av något slag har nästan alla och den som lever tillräckligt länge kommer att få uppleva att vissa funktioner kommer att försämras med stigande ålder. Därför är tillgänglighetsfrågor inte några minoritetsfrågor. Det handlar helt enkelt om allas rätt till deltagande i samhällslivets alla områden.
Varje enskild medborgares rätt till arbete måste tryggas. Vänsterpartiets mål är arbete åt alla. Tyvärr är vi långt ifrån det dag. Idag råder massarbetslöshet som gör att arbetsgivare fritt kan välja och vraka i den stora skaran av arbetssökande. De som drabbas hårdast av regeringens misslyckade politik för arbete är de som står längst från arbetsmarknaden. Särskilt har sysselsättningsgraden bland personer med funktionsnedsättningar minskat. Och för dem vars funktionsnedsättning medför nedsatt arbetsförmåga är det endast hälften som idag ingår i arbetskraften.
För att komma till rätta med det vill Vänsterpartiet inrätta särskilda arbetsförmedlare med fördjupade kunskaper om funktionsnedsättningar som ska informera och utbilda arbetsgivare.
Vi vill också förbättra samarbetet mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan för att utveckla allas rehabiliteringsmöjligheter och för att underlätta för den enskilda personen. Det ska räcka med att vända sig till en myndighet för att få de arbetshjälpmedel som man behöver.
Och vi vill införa ett generellt krav på att alla arbetsplatser ska vara tillgänglighetsanpassade. Så skulle trösklarna för att anställa personer med funktionsnedsättningar minska. I arbetsmiljölagen anges att arbetsförhållandena ska anpassas till människors olika förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. Det är alltså inte människorna det är fel på utan arbetsplatserna. Problemet är att arbetsmiljölagen bara gäller dem som redan finns på arbetsplatsen. Därför bör en generell tillgänglighetslagstiftning införas.
Idag täcks inte bristande tillgänglighet av diskrimineringsskyddet. När den borgerliga regeringen slog samman diskrimineringslagarna till en enda valde de att inte ta med bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund. För mig är det självklart att bristande tillgänglighet ska anses vara diskriminerande, vilket vi i Vänsterpartiet driver hårt.
Handikappolitiken handlar om medborgerliga rättigheter. Därför borde FN-konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning vara ett ledande verktyg för handikappolitiken i Sverige. Jag vill att regeringen visar upp en genomförandeplan för hur Sverige ska leva upp till FN-konventionen. Arbetet för tillgänglighet måste intensifieras, och det ska ske gemensamt av staten, Sveriges kommuner och landsting samt organisationer inom handikappområdet. Regeringen måste beskriva vilka konkreta krav som ska ställas på olika aktörer och vad som händer om inte tillgänglighetsmålen uppfylls.
Idag ifrågasätts rätten till assistans av ekonomiska skäl. Aldrig framstår regeringens skattesänkarpolitik som så kallhamrad som när dessa skattesänkningar ska betalas av människor som behöver hjälp för att komma ut och kunna göra allt det som många beslutsfattare ser som självklart för deras egen räkning. Rätten till personlig assistans måste garanteras. Allas lika rättigheter är inte en ekonomisk fråga utan en fråga om politisk anständighet.
Jag har under mina år som partiledare varit djupt engagerad i kampen för alla människors rätt till full delaktighet i samhället. Alla har någon typ av funktionsnedsättning och nästan alla känner någon som begränsas i sitt liv på grund av bristande tillgänglighet eller stöd. För ett parti som berömmer sig av att alltid arbeta för att minska klyftor och orättvisor är det nödvändigt att stå i första ledet för att bygga bort alla tillgänglighetshinder. Det är skamligt att riksdagens beslut att Sverige skulle vara fullt ut tillgängligt 2010 fortfarande är långt ifrån genomfört.
När jag nu slutat som partiledare lovar jag att jag kommer att fortsätta kampen för lika rättigheter och mot alla former av diskriminering. Och jag kommer att göra allt för att Vänsterpartiet i framtiden i ännu högre utsträckning driver tillgänglighetsfrågorna.
Lars Ohly var fram till i förra veckan partiledare för Vänsterpartiet
Taggar: Lars Ohly, Vänsterpartiet
Text: admin