Tobias holmberg
Tobias Holmberg är ordförande i Förbundet unga rörelsehindrade. (Foto: Marc Femenia)

Var står den svenska funktionshinderrörelsen i dag och hur ska kampen drivas i framtiden? SHT samlade tre personer som på nya sätt driver en inflytelserik kamp för ett mer tillgängligt samhälle till ett samtal om stolthet, inspiration och disktrasor.

15 augusti, klockan är 13.00. Runt ett bord i en hotellbar på Södermalm i Stockholm bänkar sig Anders Westgerd, Amanda Lindborg och Tobias Holmberg för att under två timmar diskutera funktionshinderrörelsens framtid och utmaningar.

Hur hamnade ni där ni är i dag?

Amanda: – Jag var engagerad inom studentrörelsen redan innan Så funkar det!, och jag hade ett intresse för olika jämlikhetsfrågor ur ett bredare perspektiv, mellan könen, på grund av sexuell läggning, men även för personer med funktionsnedsättning. Det här fångades upp av den dåvarande kårordföranden och så blev jag projektledare för Så funkar det!.

Tobias: – Mitt drömjobb när jag var 7 år var att bli statsminister, och det är det fortfarande. Jag har varit politiskt aktiv sedan jag var 9 år, då jag ställde kommunalrådet Lars Stjernkvist till svars. Att jag hamnade där jag är nu vet jag inte, det var någon som tyckte att jag skulle passa här. Jag tänkte, varför inte, jag kan väl göra det fram till nästa riksdagsval. Senare vill jag satsa på partipolitiken, för jag har, som Amanda, ett bredare perspektiv.

Amanda LIndborg
Amanda Lindborg är ordförande Kristianstads ­studentkår som var en kårerna som ingick i ”Så funkar det – ett projekt för att göra hög­skolorna mer tillgängliga. (Foto: Marc Femenia)

Anders: – Jag flyttade ner till Österrike för att åka skidor när jag var 20. En dag råkade jag ut för en olycka och blev totalförlamad från midjan och nedåt. Först ville jag förneka det som hänt, men så småningom började jag reagera och tänka, fan det är samhället det är fel på. Sedan hamnade jag på GIL som verksamhetsledare 2008, och när jag mötte alla människor som dagligen blev marginaliserade och utestängda kände jag att man handgripligen måste göra något. Då bestämde vi oss på GIL för att arbeta socialpolitiskt och mer praktiskt med aktioner.

Vad driver er?

Anders: – Att förbättra, och det som driver mig gör mig ilsken vilket ger mig ännu mer energi. Alla strukturer som sätter stopp i samhället driver mig.

Tobias: – Drivmedlet är väl snarast orättvisor för att det ska bli en rättvisa.

Amanda: – Likgiltighet. Att folk ofta är likgiltiga inför andras lidanden driver mig för jag vill förändra den likgiltigheten.

Vad har gjorts rätt i den här kampen hittills, som man borde bygga vidare på?

Amanda: – Det positiva är att vi har ett demokratiskt samhälle som gör det möjligt att engagera sig och skapa opinion. Genom det bildas ett samhällsintresse som gör att många lobby- och intresseorganisationer kan få statligt stöd genom den fria föreningsbildningen.

Tobias: – Funktionshinderrörelsens viktigaste seger hittills är utan tvekan assistansreformen. Utan den är föreningsfriheten skitsamma, för vi skulle inte ha möjlighet att delta i föreningslivet utan den reformen.

Anders Westgerd
Anders Westgerd är verksamhetsledare på assistanskooperativet GIL som genomfört flera uppmärksammade kampanjer som ”CP-ölen” och ”Crip is hip”
(Foto: Marc Femenia)

Anders: – Jag håller med Tobias om att en av de största segrarna är LSS-reformen, där personlig assistans är en del.

Hur kan man bygga vidare på den lärdomen om hur LSS-reformen kom till?

Tobias: – Jag som inte var med då tänker att vi är så historielösa i funktionshinderrörelsen så det är nästan omöjligt att ens veta hur kampen fördes. Det är inte ofta vi deklarerar vår stolthet över hur vi har fört kampen. Det är snarare så att jag måste fråga folk som var med och drev igenom det – det är så jag får reda på saker.

Är det ett mål i sig att bli bättre på att dokumentera?

Tobias: – Ja, absolut. Under andra världskriget var personer med funktionsnedsättning en extremt utsatt grupp, men det är ju knappt så att vi vet det själva idag. För att kunna blicka framåt måste vi blicka bakåt för att se var vi är på väg.

Anders: På något sätt är vi tillbaka till tänket att bara för att man är funktionsnedsatt är man oförmögen. Fuskdebatten har blossat upp som gör att alla mer eller mindre känner sig som fuskare och man har tittat på kostnadsdämpande åtgärder. Så det här med mötesfriheten och föreningsfriheten är viktig, men jag håller inte med om att man fullt ut kan ta del av det i Sverige 2013.

Är det där man ska gå vidare, att fortsätta kämpa för assistansreformen?

Anders: – Ja, det tycker jag. Tittar man på LSS-lagstiftningens intention att det ska finnas ett självbestämmande och kontinuitet så naggar man ju hela tiden på det.

Tobias: – Jag ser samtidigt att det finns en fara i att vi fastnar i att försöka uppnå vad som klubbades 1994. Vi säger att vi vill ha en diskrimineringslagstiftning, men den ligger inte så långt fram i tiden. Den är ett delmål, men vi måste våga ha en vision om vad vi vill uppnå betydligt längre fram. Då blir det lättare att hindra tillbakagångarna tror jag

Amanda: – Det var just därför jag valde föreningsfriheten, för att när man kan mötas kan man utforma påverkansfaktorn. Sedan är många föreningar tyvärr inte tillräckligt tillgängliga och där måste ske ett kontinuerligt arbete med att utbilda.

– Jag vill också lyfta en lyckad reform, som jag tror har betytt mycket för funktionshinderrörelsen och det var när man på 50-talet tog bort tvångssteriliseringen. Det begränsade människovärdet för funktionshindrade så kraftigt.

Amanda: – Ett exempel på att en diskrimineringslagstiftning inte löser allt är att inom högskolevärlden är det ju olagligt att diskriminera på grund av funktionshinder, men när du går en utbildning får du inte ha med dig en assistent, plus att aktivitetsstödet ofta försvinner.

Anders: – Jag tror hela rörelsen har en utmaning i att ta tillbaka stoltheten för den finns inte, helt enkelt. Man har blivit mer eller mindre indoktrinerad i att vara nedtryckt och åsidosatt så man orkar inte ta kampen.

Tobias: – Jag håller helt med

Amanda: – Det är svårt att inte dra paralleller till hbtq-rörelsen som har Pride där de tågar genom Stockhom varje år, Nästan varenda stad har Pride, och där har man tagit tillbaka stoltheten i att vara homo- eller bisexuell.

Vad är det hos hbtq-rörelsen som har gjort att de har lyckats? 

Amanda: – Förtrycket har varit lika från början. Homosexuella och funktiosnhindrade tvångssteriliserades, man har haft ett stigma i samhället och inte varit välkommen på vissa platser. Men även om funktionshinderrörelsen började tidigare, och fick bort till exempel tvångssteriliseringen, så har verkligen hbtq-rörelsen sprungit om. Det är inte samma problem att vara hbtq-person på stan som att vara funktionshindrad.

Hur ser samhällsklimatet ut i dag när det gäller personer med funktionsnedsättning?

Amanda: – Vi börjar gå mot ett lite mer trångsynt samhälle, tyvärr. Funktionshinderrörelsen har ju gått fram generellt, och det är viktigt att man står på sig och vågar ta plats nu när vi har extrema partier som ökar både i riksdags- och kommunval.

Kan du se något direkt hot från högerextrem ideologi i Sverige mot personer med funktionsnedsättning?

Amanda: – Ja, normen och konformiteten. När man har en funktionsnedsättning kan det ju vara svårt att vara i konformiteten. Och något vi kan se inte bara hos de mer extrema partierna är att det är väldigt mycket fokus på produktivitet idag. Det är nästan som att man får sitt värde idag genom att man producerar något. Det kan jag se som en fara eftersom man inte pratar så mycket förutsättningar för att hjälpa, det kompensatoriska kring funktionshinder.

Tobias: – Det är ju både och. Man har på något sätt börjat skildra personer med funktionsnedsättning i tv, men sättet man gör det på är katastrof. Mot alla odds och De dejtbara stigmatiserar, och är en ren tillbakagång tycker jag. Eller, på något sätt är all publicitet bra publicitet, men det handlar om vad man gör av det hela.

Behöver man ha mer förenad intersektionell kamp, eller riskerar funktionshinderkampen att drunkna bland andra frågor då?

Anders: – Nu talar jag för GIL, men vi har samarbetat ganska brett: med URG, Utopia Kvinnofolkhögskolan och så vidare. Det handlar ju inte om en kamp. Bara för att jag är en vit man bosatt i centrala Göteborg kan jag ju inte skita i att det är ojämställt när det gäller löner eller att det finns segregationsproblem.

Tobias: – När kampen förs brett, t ex i hbtq-rörelsen eller inom antirasism så ska vi självklart vara med i den kampen. Men jag tycker att vi är dåliga på att blicka in i våra egna organisationer och inse att vi bär på många av samhällsstrukturerna hos oss. Jag menar, homofobin inom DHR är helt horribel. Nu hackar jag på DHR för jag har bra koll på DHR. Men att det sitter vita män på i princip alla styrelseposter utom i förbundsstyrelsen… Jag vet att DHR jobbar med frågan rätt mycket internt. Men man måste ju blicka inåt för att kunna blicka utåt och vara en del av en bredare rörelse.

Varför har funktionshinderkampen inte kommit lika långt som andra rörelser och har funktionshinderrörelsen något konkret att lära av andra kamper? 

Anders: – Det är väl det här med stoltheten och att det är lite mer fart och fläkt, att ta bort den här grå disktrasan över hela handikapprörelsen. Vi måste tänka nytt.

Var kom den där disktrasan från från början då?

Anders: – Det är väl från institutionernas tider. På något sätt så ses vi inte som fullvärdiga medborgare. Vi ses som passiva vårdtagare som är ganska nöjda med att sitter hemma och inte har några drömmar och visioner. Det spiller ju över. Det kanske är en grov generalisering men jag tycker att många lever med en skam och känsla av att det är mig det är fel på, och inte samhället. Där måste man ändra synsätt och hitta tillbaka till stoltheten.

Amanda: – Jag tror att de fysiska möjligheterna för att organisera sig har saknats, så funktionshinderrörelsen har hamnat på efterkälken. Från hbtq-rörelsen tror jag att vi har det här med stoltheten att lära oss, det tror jag är Alfa och Omega just nu.

Hur ser ni på att det blir allt fler diagnos- och särfrågeförbund inom rörelsen?

Anders: – Det ena behöver ju inte utesluta det andra, men det har väl varit lite av handikapprörelsens fördärv att man inte har kunnat samarbeta. Ju fler man är desto mer underverk kan man göra. Det krävs att vi går ihop och enas och jobbar för frågor som bemötande, assistans och tillgänglighet istället för att skydda egna revir. Man får ju ofta ganska mycket bidrag som förbund och det skapar konkurrens och en rädsla för att förlora de pengarna, vilket kan göra att man inte samarbetar.

Tobias: – Jag vill dissa alla diagnosförbund rakt av utifrån den grundläggande synen som ofta är att det är individen som ska förändras medan jag är stenhårt övertygad om att det är samhället det är fel på. i min värld, som kan vara trångsynt, är det inte möjligt att å ena sidan tycka att man själv ska anpassa sig och å andra sidan tycker att samhället ska förändras. En del kanske tycker man ska mötas halvvägs, men det tycker inte jag.

Tobias: – Funktionshinderrörelsen är väldigt rädd för att skapa konflikter internt. Vi är väldigt spretiga, Man tycker olika ideologiskt i väldigt många frågor men man vågar inte ta en diskussion om vad som skiljer till exempel min och David Legas syn, som är väldigt olika.

Hur viktigt är det att arbeta med och emot de politiska partierna?

Tobias: – Jag tycker absolut inte att man ska ha samarbeten med de stora partierna. Funktionshinderrörelsen är ju den rörelse som sitter i absolut mest samrådsmöten med politiker, och det är helt meningslöst för vi får inte ut något av det.

Anders: – I Almedalen nämndes det knappt någonting om frågor som rör individer med funktionsnedsättningar, så det är ju en icke-fråga. Det räcker att läsa riksdagspartiernas partiprogram. Det står i bästa fall fem, sex rader och det är oftast bara floskler.
– Jag tycker ändå det är viktigt att ha en tät dialog, för politikerna sitter tyvärr för långt från verkligheten.

Tobias: – Det är få personer med funktionsnedsättning som är synliga inom partierna. Partierna måste bli mer tillgängliga. Det kan handla om något så enkelt som att man ska kunna komma på det lokala partiets medlemsmöten.

Om vi ser 10 år framåt: vilka är de viktigaste förändringarna i kampen som måste till? 

Anders: – Det är viktigt att börja med människovärdet. Det handlar om kunskap, att informera om att vem som helst kan råka ut för det här. Ta tillbaks stoltheten, ta plats i samhället, våga ifrågasätta och vara kaxiga.

Tobias: – Våga vara jävligt kaxiga och våga ifrågasätta oss själva också

Amanda: – Våga lämna tillgänglighetsbubblan som person med funktionsnedsättning. Ta sig ut och ta plats i andra organisationer också, för det är där jag tror att vi kan åstadkomma en förändring i hur folk ser på funktionshindrade.

Text:

Kommentarer är avstängda.