UR TIDNINGEN | – Vem hade kunna tro att jag skulle få chansen att göra mitt land stolt? frågar Chen Fengling.
23-åringen verkar fortfarande överraskad. Som de flesta synskadade i Kina hade hon fått veta att det enda hon kunde bli var massör och räknade med en anonym tillvaro på någon massageklinik.
Så blev det inte. Hon tackar sin slagkraftiga högerarm för att hon nu befinner sig i helt andra omständigheter, som en av krafterna i Kinas landslag i goalball.
Och hon väntar spänt på sin karriärs höjdpunkt: Paralympics i Peking, som inleds den 6 september.

– Om jag kämpar hårt och sprider glans över mitt land så tror jag också att jag kan bli en smula berömd här, säger hon med ett stort leende, där hon sitter i Pekings enorma och nybyggda (450 miljoner kronor) träningscenter för handikappidrottare.
Medan lagkamraterna tränar sina millimeterprecisa kast berättar Chen hur sporten har utvecklat henne – jag är inte längre rädd och känner att jag kan övervinna problem, säger hon och tillägger att goalball har givit henne ”ett mål i livet”.

För Chen har Paralympics redan varit livsomvälvande. Nu hoppas hon att spelen också ska ge ett ytterst behövligt fokus på förhållandena för Kinas 83 miljoner människor med funktionsnedsättningar. Att det kommer att göra skillnad är hon säker på.

I nästan varje gathörn av huvudstaden finns affischer som hälsar OS välkommen, men mitt i affischträngseln har det också givits plats för de Paralymiska spelen.
Budskapet är att Paralympics skall bli ”lika storslaget som OS” och med slagord som ”gränsöverskridande, likhet och integration” uppmanas befolkningen att ställa upp kring evenemanget.

Förväntningarna är stora på vad spelen ska åstadkomma.
– Bara det att Paralympics hålls i Peking är oerhört viktigt, konstaterar Sun Piping, chef för den kinesiska sport-delegationens informationskontor.
 – Det sprider både kunskap och uppmärksamhet om funktionshindrade och bidrar till att skapa bättre förhållande och sätta fokus på gruppens behov.
– Förr trodde de flesta inte ens att funktionshindrade kunde delta i fysiska aktiviteter, säger han. Faktiskt ansåg man att det var grymt och brutalt att låta funktionshindrade ägna sig åt sport, men nu har man börjat förstå att de också har rätt att delta i fysiska aktiviteter och där kunna visa sin skicklighet.
Peking är en kaotisk stad. Att ta sig runt i rullstol är som en oändlig hinderbana, gropiga gator, broar och tunnlar som är omöjliga att forcera med hjul.
 
Sun påpekar dock att det inför Paralympics har gjorts stora insatser för att göra staden tillgängligare med till exempel ramper och hissar. Tillgängligheten i stans nya tunnelbanestationer står i bjärt kontrast till de äldre stationerna som praktiskt taget är helt stängda för rullstolsanvändare.
Framkomlighet är en sak. Något helt annat är att bryta de fördomar Kinas funktionshindrade kämpar mot.
”Handikappvänlighet”är inte precis det första man förknippar med Kina. I stället har rubrikerna i media fokuserat på hur funktionshindrade tvingas arbeta under slavliknande förhållanden eller hur deras familjer av skam vänder dem ryggen.

Även om rubrikerna kanske inte är representativa för flertalet så är det ett faktum att villkoren för den som har en funktionsnedsättning skiljer sig våldsamt åt mellan stad och landsbygd. Möjligheterna till utbildning och arbete är fortfarande små.
 En undersökning från 2006 visar att bara 63 procent av alla funktionshindrade barn går i skola, jämfört med 98 procent av samtliga kinesiska barn. Nästan hälften av vuxna funktionshindrade är analfabeter och knappt en tredjedel har fast arbete.

75 procent av alla människor med funktionsnedsättningar bor i de delar av landet som präglas av fattigdom. I städerna har hälften av de funktionshindrade tillgång till sjukvård, på landsbygden bara två procent.
Sun Piping från sportdelegationen tillstår att ”det är är en stor klyfta mellan stad och land”, men menar att det kommer att förbättras i takt med Kinas ekonomiska utveckling.
I Peking har man för avsikt att låta Paralympics bli en katalysator för förbättringar.
Men hur djupt förändringarna kommer att nå är dock diskutabelt, anser Jean Van Wetter, ansvarig för organisationen Handicap Internationals kinesiska avdelning.

– Praktiskt taget kommer förändringarna bara till stånd i städer som Peking,  Shanghai och Guangzhou. På andra ställen ser man inte mycket av det. Reser man till ut på landsbygden och frågar funktionshindrade om Paralympics så har de inte kunnat se några effekter, säger han.
Han anser att Paralympics kan bli lyckat först om funktionshindrade i allmänhet blir mer synliga – och då inte bara på tävlingsstadion.
– Jag har till exempel aldrig sett någon med funktionsnedsättning bakom skranket på Bank of China, men om man börjar kunna se dem oftare i stadsbilden så kommer kinesernas attityder snabbt bli mindre diskriminerande. Det räcker inte att förse dem med rullstolar eller assistans – de behöver bli myndigförklarade.

Från politiskt håll har spelen givit motivation till handling. Ett förbättrad  lag om skydd för funktionshindrade trädde i kraft i juli som ska ge bättre ekonomiskt stöd och sjukvård. Lagen ger skattelättnader åt funktionshindrade som självständigt driver företag och anger kvoter för hur många personer med funktionsnedsättning som en arbetsgivare ska anställa.
Sang Dechun, läkare som arbetar med rehabilitering, menar att både regeringens nya lag och förbättrad kunskap bland befolkningen har bidragit till en positiv utveckling.

Det har varit ett problem, speciellt på landsbygden att folk ser på funktionsnedsättningar som en sjukdom och något som kan kureras – en föreställning som en del läkare har underbyggt genom att sälja medicin som absolut inte har någon effekt.
Sang Dechun säger att man vid hans sjukhus, som ska vara spelens ”officiella sjukhus”, har blivit bättre på att ge funktionshindrade och deras familjer träning i hur man gör vardagen lättare.

– Vi säger att man så mycket som möjligt ska klara sig själv, säger Sang.
Att klara sig själv är något Huang Yangguang känner till.
Han förlorade båda armarna som femåring. Han växte upp på landet och med eller utan armar måste han arbeta med jorden för att överleva.
– Till sist blev jag duktigast, säger han.

Idag har han lagt jordbruket bakom sig och återger livet som bonde på scenen omgiven av dansare i den föreställning som Kinas paralympiska trupp ger.
– När jag brukade jorden därhemma gick allt mitt hårda arbete ut på att något lite förbättra min familjs villkor, säger han.

– Nu använder jag inte bara mina färdigheter till att underhålla publiken utan också till att inspirera andra. Till att visa, att om jag kan så kan du också.
Tillsammans med truppen och handikappidrottarna går Huang i spetsen för att försöka vinna respekt bland befolkningen. För resten av landets funktionshindrade kommer Paralympics att blir en succé om den nya uppmärksamheten på likhet och integration leder till reella förbättringar.

Läs också: Lite sport – mycket funktionshinder »

Text: admin