Marita Malmström får hjälp av sin personliga assistent, tillika brorsdotter, Camilla Malmström. Foto: Staffan Gustavsson
Personlig assistans är dessutom ett förhållande mellan arbetsledare och arbetstagare, vilket sällan uppmärksammas.
Det menar Hanna Egard i sin färska avhandling i socialt arbete från Lunds universitet. Undersökningen bygger på intervjuer med brukare med fysisk funktionsnedsättning och deras assistenter. De gemensamma dragen är många.
– Till exempel att brukarna som söker assistent vill hitta någon där personkemin stämmer, någon man kan trivas med, säger Hanna Egard.
Enligt de intervjuade bör brukare och assistent inte skilja sig för mycket åt i ålder, helst inte mer än 5-10 år. Liknande intressen och värderingar underlättar också för att de ska komma överens. Det senare är i många fall viktigare än att assistenten har rätt utbildning, menar Hanna Egard.
– Det är svårt att få en relation att fungera bra om brukare och assistent är olika, har för olika värderingar och intressen. Det blir till exempel svårt om brukaren älskar att gå på rockkonsert men det är det absolut värsta assistenten vet.
Men personkemin räcker inte. Assistenten måste också utföra ett ibland tungt arbete och det finns i intervjuerna berättelser om konflikter som gjort att man gått skilda vägar. Ofta beroende på olika uppfattningar om vad som ingår i arbetsuppgifterna och inte.
Hanna Egards undersökning handlar framför allt om hur man får personlig assistans att fungera praktiskt i vardagen. Den handlar också om vänskap och om att ha släkt som assistenter, vilket är vanligt och kan vara både en tillgång och en nackdel, menar hon.
– Assistenten har en otrolig insyn i brukarens liv, vilket kan ställa till det, eftersom de flesta vill hålla en viss distans till familjen. Samtidigt är det ju praktiskt med en anhörig som vet hur man vill ha det.
Marita Malmström jobbar som administrativ assistent med inriktning på ekonomi inom Barn- och ungdomshabiliteringen i Östergötland. Hon har tre personliga assistenter, varav en är hennes brorsdotter Camilla Malmström, som alltid är med henne på jobbet.
– Jag har haft nära släktingar som assistenter och det är inget jag rekommenderar. Det blir för mycket insyn och svårt att sätta gränser, säger Marita Malmström.
Med brorsdottern Camilla fungerar det dock bra, eftersom de är släkt på ”lagom nära håll” och kanske också för att de tillhör olika generationer. Men att vara i samma ålder kan också vara en tillgång eftersom man då oftare har gemensamma referenser i form av tv-program eller musik. Men liknande ålder är inte avgörande för om relationen brukare-assistent fungerar, menar Marita Malmström.
– En 20-åring kan vara väldigt mogen och en 50-åring kan vara ganska omogen. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det är bekvämt med de gemensamma referenserna. Det blir en slags trygghet.
Betydligt viktigare än ålder är dock assistentens kön. Det tycker Marita Malmström, liksom de flesta kvinnor i Hanna Egards undersökning.
– Jag vill ha kvinnor, eftersom man är ganska sårbar och utelämnad. Men på natten, när det är hemtjänsten som sköter min assistans, händer det att det är en kvinnlig och en manlig personal, vilket fungerar det också.
Att skapa avskildhet och distans är överlag svårt för brukarna, visar undersökning. De flesta skapar visserligen någon slags avskildhet genom att genom att läsa, titta på tv eller lyssna på musik. Men det finns ofta en underliggande förväntan om att småprata. Därför är det viktigt att assistenten kan vara overksam när brukaren själv vill vara det. Det handlar om att låta brukaren vara huvudperson i sitt eget liv, att respektera hans eller hennes önskan om att just då inte gör något speciellt. Samtidigt är det en svår situation för assistenten att vara overksam.
– Många assistenter tycker att overksamhet är väldigt frustrerande. Därför är det bra om man kan komma överens om vad som är okej för assistenten att göra när brukaren inte vill göra något speciellt – till exempel ringa privata telefonsamtal, läsa eller se på tv, säger Hanna Egard.
Marita Malmström har förståelse för problemen som kan uppstå runt overksamheten. För egen del försöker hon dock att ha så lite assistans som möjligt. Det handlar dels om att få tid för sig själv, dels om att utnyttja tiden så bra som möjligt, menar hon. Till exempel till nödvändigheter som städning, dusch och att laga matlådor, för att sedan klara sig själv i tre-fyra timmar åt gången. Det betyder att Marita Malmström helst ser att assistenterna undviker exempelvis privata telefonsamtal under arbetstid.
– Givetvis med undantag för sådant som inte kan vänta, om dagis ringer Camilla till exempel. Men jag vill inte ha någon som går och dräller hemma, däremot är det trevligt med någon som pysslar lite. Jag tycker att det är bra om assistenterna känner sig som hemma hos mig och gör sådana saker som de brukar göra hemma hos sig.
Intervjuerna visar också att det är viktigt att assistenten klarar av känsliga situationer, där brukaren lätt hamnar i underläge, till exempel i duschen. Det är överhuvudtaget viktigt med ett slags diskret assistans, menar Hanna Egard.
– Att kunna prata om något annat, att få brukaren att inte känna sig som ett paket där i duschen – det är jätteviktigt. Samma sak gäller om man är på restaurang eller i butik: att assistenten kan småprata och vara sällskaplig samtidigt som hon eller han är brukarens armar och ben.
Hanna Egard resonerar i sin studie om att brukaren är arbetsledare och borde ha utbildning för detta, men sällan har det. Marita Malmström, som själv tillhör undantagen, eftersom hon faktiskt har en sådan utbildning, håller med.
– Du ställs inför en mängd svårigheter, till exempel gränssättning, schemaläggning, semesterschema och dygnsvila– en massa sådana saker. Det är svårt att vara arbetsledare och utbildning skulle vara bra för de flesta brukare. Framför allt handlar arbetsledarskapet om att vara tydlig, varken brukare eller assistent är ju tankeläsare.
Den här artikeln har följande taggar:
personlig assistans, forskning
Text: admin