Temperaturerna slår värmerekord efter värmerekord och när alla andra är på semester kan man som ensam på kontoret passa på att ta igen lite av all den läsning som hopar sig i hög på skrivbordet under året.

Just nu sitter jag med regeringens ”härliga” skrivelse ”Uppföljning av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken och grunden för en strategi framåt”.
Jag förstår om ni blir lite sugna nu och hoppas att ni kan hitta den på bokhandlarnas topplistor. Tyvärr –  den finns inte att få tag i på bokhandeln. Tur är väl det. Den förtjänar inte att säljas än mindre befinna sig på en topplista, för det här är inget annat än skräp. Då är jag mild i min beskrivning.

Inte för att skrivelser från regeringen brukar vara ”bestseller kandidater”, men det här är nog det mest nonsensfyllda dokument som de någonsin producerat.
Sida upp och sida ner radas upp med positiv statistik som på sin höjd i en bisats, kritiseras då och då med ett litet men, som innan meningen avslutas sammanfattas med en axelryckning och ett konstaterande att det som gjorts ändå varit helt okej.

Detta dokument kan sammanfattas som ”mycket snack och liten verkstad”.
Uttrycket sammanfattar ganska precis hur jag tycker att min tillvaro behandlas.
Mellan 2000-2010, d v s så länge som planen har funnits, har det snackats och snackats. Det har skapats strategier, måldokument, samarbeten och riktade satsningar, men ytterst lite av detta märks av för den enskilda människan.

Tio år senare finns det fortfarande ingenting i min vardag som jag kan ta för självklart!
Jag kan inte räkna med att få behålla min assistans, att någon vill anställa mig, att jag får den rullstol som passar mig bäst, att jag kan träffa min dejt på en romantisk restaurang eller göra en weekendresa med mina tjejkompisar.
Då har jag inte ens nämnt det viktigaste, att jag inte kan anses vara diskriminerad. Jag är, men på nåder, i ett ingenmansland.
Regeringens lösning på hur jag ska lämna ingenmanslandet och mitt utanförskap, är hör och häpna en ny strategi, en femårig plan. Som om ytterligare fem år mirakulöst skulle kunna radera gränsen mellan ingenmanslandet och självklarheten.

2010 börjar man att få upp tillgänglighet och användbarhet på agendan, att få olika instanser till praktisk handling. Vi som är engagerade i rörelsen för personer med funktionsnedsättning kan se dessa små nyansskillnader, men och det här är ett stort MEN för mig som enskild individ, i min vardag är skillnaden noll.

Gränsen, som skulle varit utsuddad nu, lyser fortfarande ilsket röd på min karta. Det finns ett uttryck som lyder ”gör om, gör rätt”. Vissa saker går inte att göra om och ett nationell-plan-fiasko finns det ingen anledning att upprepa. Däremot så kan man göra rätt och det är dags att börja nu! Låt mig lämna ingenmansland! Det är att göra rätt! 

Läs fler krönikor av Karolina Celinska »

Den här artikeln har följande taggar:
nationella handlingsplanen

Text: admin