Den tekniska utvecklingen av hjälpmedel och medicinteknik ställer mänskligheten inför nya svåra frågeställningar. Kan vi gå för långt i vår ­ambition att övervinna våra begränsningar? Eller är vi förpliktigade att gå så långt vi kan?

När den sydafrikanske löparen Oscar Pistorius, eller Bladerunner som han kallas, greps för att ha skjutit ihjäl sin flickvän i februari 2013 så väckte det stora rubriker världen över. Trots att han aldrig kommit längre än till semifinal på 400 meter i OS så var han vid gripandet en av världens mest uppmärksammade och kontroversiella friidrottare.

Som sprinter hade Pistorius vunnit allt i Paralympics när han bestämde sig för att försöka mäta sina krafter mot löpare utan funktionsnedsättning. Pistorous är benamputerad och springer med karbonproteser. Det var också detta som gjorde honom kontroversiell. Gav proteserna honom en fördel jämfört med andra löpare? Var han snarare en person med funktionsupphöjning än med funktionsnedsättning?

En av kritikerna skrev så här i Aftonbladet: ”Det här är mer som Formel 1 än friidrott. Man kan pilla med utrustningen och skaffa sig ett fartövertag. Är det det vi vill?”

Oscar Pistorius var ett tacksamt fotoobjekt för att illustrera den framtida människan som uppgraderat sig med senaste teknologin. Inom science fiction-genren, till exempel i filmen Robocop, har cyborgen – en blandning av människa och maskin – länge haft en given plats.  Inte sällan beskrivs cyborgen som överlägsen den vanliga människan. Pistorius kittlade mångas fantasi om hur framtiden skulle kunna se ut. Är detta den nya normaliteten? Människa version 2.0.

Vetenskapliga framsteg inom olika områden leder till nya behandlingsmetoder. Inte minst gäller det inom ett område som kallas NBIC, en förkortning som står för nanoteknologi, bioteknologi, informationsteknologi och kognitiv forskning/neurovetenskap.

När framsteg inom dessa forskningsområden samspelar och befruktar varandra kan helt nya möjligheter växa fram. En konsekvens av utvecklingen är att gränserna mellan fysisk och biologisk forskning luckras upp. Biologi blir teknologi och teknologi blir biologi.

Ett exempel på detta är när man kopplar samman hjärnans signaler med datorer, så kallade Brain Computer Interfaces (BCI). Tekniken utvecklades bland annat för att möjliggöra för personer som är förlamade att kunna styra hjälpmedel som rullstolar eller neuroproteser.

Det mest kända hjärnimplantatet är cochlea-implantat som opereras in på döva och ger en elektrisk stimulering av hörselnerven. Men hjärnimplantat används för alltfler grupper eftersom det har visat sig att hjärnstimulans är mer effektivt än traditionella behandlingar. Bland annat har implantat utvecklats för personer med depressioner eller sjukdomar som Parkinson.

Även läkemedel utvecklas med förbättrande effekter, till exempel när det gäller att förbättra minne och koncentration för personer med olika sjukdomar.

I takt med att allt fler förbättrande mediciner och teknologier utvecklas uppstår också flera etiska frågeställningar. Finns det skäl att sätta stopp för vad man ska uppnå eller ska man gå längre än att bara behandla och kompensera för funktionsnedsättningar? Bör tekniken även användas för att förbättra synen, intelligensen eller muskelstyrkan bortom vad som anses vara det normala?

Och är det bara personer med funktionsnedsättningar eller sjukdomar som ska få tillgång till den nya teknologin? Det finns de som anser att vi ska välkomna en utveckling där alla människor ges möjlighet att utveckla sina förmågor med hjälp av den nya tekniken.

En av de starkaste rösterna för att detta ska bli möjligt är en rörelse som kallas transhumanismen. Människan ska ha möjligheten att förstärka och utöka sina mentala och fysiska förmågor med hjälp av medicin och teknik, menar transhumanisterna. Vem som helst ska kunna uppgradera sig ungefär på det sätt som vi gör idag med datorer och programvaror.

Frågan är också om medicinska och tekniska lösningar egentligen är så mycket annorlunda än de metoder vi använder för personlighetsutveckling idag? Sedan lång tid har människan använt utbildning och träning för att höja sina förmågor och utveckla koncentration, minne och kritiskt tänkande. Mental träning, yoga och träning av kreativiteten är också vanligt förekommande.

I vanliga affärer finns mängder av produkter som syftar till att optimera oss – koffeinprodukter som kaffe och Red Bull, och olika naturläkemedel är andra exempel hur vi försöker bli piggare och förbättra våra prestationer. Transhumanisterna ser inget skäl till varför vi inte ska använda oss av den medicinsktekniska teknologin i samma syfte. Det skulle ge fler människor möjlighet att uppleva mer och att få ökad lycka, anser de.

De som samlas under begreppet transhumanism är en brokig skara av filosofer, debattörer och vetenskapsmän. En av de som ser positivt på utvecklingen är Karim Jebari, doktorand på KTH i Stockholm som forskar om de nya framväxande teknologierna.

– Att förbättra människan är en del av den moderna utvecklingen, säger Karim Jebari.

Han menar att det finns flera olika sätt att förstärka människan men också begränsningar. Det finns till exempel incitament för män att bli längre eftersom längd är kopplat till status. Men om alla skulle förbättra sig så skulle det snart bli praktiska problem, som att många bokstavligen skulle slå huvudet i taket. Andra områden skulle inte ha samma begränsningar. Förbättrad intelligens skulle till exempel leda till bättre resultat för de flesta liksom en utvecklad empati, menar Karim Jebari.

– Om vi kunde förbättra vår empatiska och moraliska förmåga skulle det vara bra för människan. Vi skulle kunna få en bättre och mer solidarisk värld.

Karim Jebari menar att synen på människan och vad som är hälsa förändras successivt.

– Förr i tiden var det naturligt att äldre saknade både en och flera tänder. Idag skulle vi se det som ett tecken på utsatthet och fattigdom.

Transhumanismen har dock fått en hel del kritik. Författaren och filosofen Francis Fukuyama har kallat transhumanismen ”världens farligaste idé” och en del drar paralleller till rasbiologin som ville förädla fram en ny människa. Karim Jebari menar dock att den jämförelsen inte går att göra:

– Rasbiologin var helt ovetenskaplig och hade ett förakt för svaghet. Transhumanismen vill ge varje människa själv rätten att bestämma vad man vill göra med sin kropp och det är inget som staten ska bestämma över.

En annan skeptiker hittar vi i Norge. Lars Ödegård är ordförande i norska Bioteknologinämnden och ser faror med utvecklingen.

– Teknologioptimism i kombination med ökad press mot hälsosektorn att göra ”allt den kan” för att lindra lidande och behandla sjukdom, tycks öka viljan att ta fler och ökade risker med nya metoder. Det ökar risken att något går galet.

Lars Ödegård menar att det finns risk att vi låter oss styras av den teknologiska utvecklingen och att det kan leda till ökad utsortering och diskriminering. Människor kan känna press att utnyttja de nya möjligheterna.

Exempel på hur den sociala pressen kan påverka enskilda människor finns i USA. Där är det inte ovanligt att högskolestudenter tar Ritalin och andra mediciner avsedda för personer med ADHD. På det sättet kan de öka sin koncentrationsförmåga. Många uppger att de tar medicinen för att de tror att andra gör det och att de skulle riskera att slås ut i konkurrensen om betygen om de avstod.

En av de främsta kritikerna mot utvecklingen är den kanadensiska bioetikern Gregor Wolbring, som själv har en funktionsnedsättning. Han menar att vi går mot en utveckling där det inte finns en slutpunkt för vad som är god hälsa.  Oavsett hur friska vi är enligt den konventionella medicinska synen på hälsa, så blir vi sedda som begränsade med ett ständigt behov av att förbättras. Detta leder till en vidgad klyfta mellan de som har god ekonomi och råd att uppgradera sig och de som inte har tillgång till teknologin. Han befarar en framtid där personer med funktionsnedsättningar och personer som av olika skäl inte har ”uppgraderat” sig kommer att vara framtidens funktionshindrade.

Karim Jebari menar dock att en sådan segregation går att motverka. En lösning kan vara att välfärdsstaten ansvarar och fördelar grundläggande förbättringsteknologi, på samma sätt som vi idag har tillgång till hälso- och sjukvård.

Erfarenheten visar att det är svårt att göra förutsägelser om framtiden. På 1960-talet trodde man att vi i vår tid skulle ha löst cancerns gåta och att vi tack vare teknologi enbart skulle behöva sova 2-3 timmar per natt. Dit är det fortfarande långt. Transhumanismen kan ses som fantasier, men den väcker provocerande tankegångar och idéer om vart vi är på väg.

Lars Ödegård menar att det är viktigt att ha en etisk diskussion och att styra in användningen av teknologin mot öppenhet och upprätthållandet av människovärdet. Risken är annars att vi blir ett offer för utvecklingen.

Text: Lars Lindberg