När dagarna var som mörkast och kölden höll oss i ett järngrepp, började SVT slå ett slag för programserien ”Mot alla odds”. Titeln fångade mitt intresse.
Med spänning bänkade jag mig framför TV:n när första avsnittet sändes. Att i Afrika ta sig fram genom vattensjuka trakter, öken och på ojämna stigar är en utmaning som nog de flesta skulle dra sig för likaväl som att det inte är allom givet att bli elitidrottare. Det gäller att känna sin kropp och inte minst vara utrustad med tålamod och envishet.
Intressant vore det att få veta hur de som kom upp med programidén lyckades genomföra den. De måste ha stött på många hinder som satt både tålamod och envishet på prov. Med tanke på fördomar, attityder, lagar och förordningar som omger oss måste beslutet ha föregåtts av en argumentation på hög nivå med rätt personer som lyssnade och vågade ta detta kontroversiella beslut, för det är viktigt att hitta rätt kanaler för att få draghjälp till förändringar.
Jag tror och hoppas att ”Mot alla odds” ska förändra många rådande attityder och visa att även personer med funktionsnedsättning har förmågan att ta initiativ och ta ansvar för sina egna handlingar oavsett utseende och kroppsfunktioner.
Ett gammalt talesätt säger att droppen urholkar stenen och visst stämmer det. Tålamod krävs ständigt, för förändringar går inte fort.
Ta till exempel DHRs kamp för medbestämmande i hemtjänsten, som började med några små projekt för länge sedan. Troligen rann de ut i sanden. Mer synligt blev Projektet Personlig Service, i vilket DHR och andra förbund gjorde gemensam sak. I två kommuner blev detta projekt mycket lyckat och en marknadsföring satte igång och då gällde det att surfa på vågen.
Min DHR-avdelning började bearbeta våra politiker och tjänstemän, och det resulterade i att representanter från de båda projekten inbjöds att informera politiker, tjänstemän och andra intresserade och efter det lovades vi att ett projekt skulle starta i ett hemtjänstområde och på ett seniorboende, vilket också skedde.
En fortsättning i olika steg utlovades, men då kom lågkonjunkturen och pengarna till utbildning försvann och planerna lades på is, men vi gav inte upp. Vid det laget började det hända en del på riksplanet. DHRs ombudsman fick till och med presentera våra visioner för riksdagsledamöterna. Så småningom antogs LOV, Lagen om valfrihet, och hjälpte oss förmodligen på traven i kampen att förändra hemtjänsten.
Viktigt för oss var att få till stånd mindre arbetsgrupper för bättre kontinuitet och större chans till inflytande. Det målet har vi nått i min kommun. En stor arbetsgrupp har blivit tre. En fantastisk förändring har skett efter år av argumentering och bearbetning.
Detta visar att det är viktigt att föra kampen på olika nivåer från förbundet och neråt och genomslagskraften ökar ju fler som engagerar sig såväl inom som utanför DHR. Låt oss alla dra vårt strå till stacken, var och en efter sin förmåga.
Ge aldrig upp!
Mona Joelsson är pensionär och återkommande krönikör i SHT.
Text: admin