Klappen på axeln har jag fått många gånger, även den där blicken som tycker synd om. Människor tycker synd om mig och många andra, för att vi sticker utanför normen. Normen säger att man inte ska ha någon nedsatt funktion. Har en det är det synd om personen i fråga.
Genast är den där beklagande blicken där, den där klappen på axeln som en tröst. Detta för att en har en icke fungerande kroppsfunktion.
Mina ben gör inte riktigt som jag vill, jag sitter i permobil. Jag sticker utanför normen, anses inte ha den normala kroppen. Men det betyder inte att jag inte lever ett värdigt liv. Jag har många gånger fått höra att ”Stackars dig, du kan inte gå” eller ”det kan inte vara ett värdigt liv hon lever”.
Det är inte synd om mig. Jag har aldrig vetat hur det är att ställa mig på mina ben och traska iväg. Varför ska jag sörja något jag inte vet om, och om jag inte sörjer det – varför gör människor det åt mig?
Jag brukar ofta tänka att människor verkar tro att livsglädjen sitter i kroppen. Att inte vi med normbrytande funktionalitet känner livsglädje för att vi har en funktion mindre. Men, jag lever mitt liv som alla människor gör, trots att mina ben krånglar. Att människor bara antar att en inte lever ett värdigt liv gör mig trött.
Jag trivs ganska bra med mitt liv, trots att jag lever med en kroppsfunktion mindre. Det är snarare samhället som ömkar en, vilket är konstigt. Det bör inte vara utstickande att ha normbrytande funktionalitet idag. Varför finns normer om hur människan ska vara? Varför behandlar inte människor varandra lika? Jämlikheten, var finns den?
Jag har fått höra en gång på stan hur duktig jag var på att manövrera permobilen. Känslan efter den kommentaren av en helt främmande människa var att jag kände mig rejält kränkt, och ganska förbannad. Jag blir alltid lika överrumplad av hur människor tar sig friheter. Det är trots allt hur fint jag tar mig fram, personen berömmer.
2014, personer som sticker utanför normen anses inte vara normala. Det är okej att klappa personer med normbrytande kroppsfunktion på huvudet och att bara anta att personen inte lever ett värdigt liv, trots att en inte känner personen. Det är okej att ömka personer på stan som en inte känner och lida med personen. Eller? Är detta rätt? Kan vi ifrågasätta det här en gång till?
Jag undrar när den dagen kommer, då vi börjar behandla alla människor lika. När dagen kommer, då jublar jag.
En kan leva ett värdigt liv trots att en sticker utanför normen på ett eller annat sätt. En kroppsfunktion mindre spelar oftast ingen roll. En behöver inte ömkas eller få medlidande.
Så snälla, tänk en gång extra innan du går fram till mig för att ge medlidande. Du vet inte någonting om mig och mitt liv, om jag sörjer det eller inte. Det blir bättre stämning då, och jag tror även fler än jag med normbrytande funktion tycker det samma.
Jag brukar ibland fråga mig: Vad är ett värdigt liv, och vad är inte ett värdigt liv? Vem avgör egentligen vad som är ett värdigt liv att leva? Är det människan en möter på stan eller en själv? Vad vet människor en möter på stan egentligen om någon annans liv?
//Johanna Andersson
Krönikan är publicerad i SHT 2/2014. Vill du läsa hela tidningen? Köp den här ›
Text: Johanna Andersson