Terroristattackerna i USA den 11 september 2001, tsunamin i Asien 2004, jordbävningen, tsunamin och den efterföljande kärnkraftsolyckan i Japan 2011…
Detta är tre exempel på stora kriser som drabbat människor med oerhörda följder. Vad skulle hända om något liknande inträffade i Sverige? Hur skulle det gå för personer med särskilda behov? Är beredskapen tillräckligt god för alla?
Helena Lindberg, generaldirektör vid MSB, svarar inte omedelbart ja:
– Vi behöver mycket mer kunskap. Vi behöver få in frågan systematiskt i alla möjliga sammanhang. Vi ska ha en krisberedskap för alla, säger hon.
Greta Berg är jurist och utredare vid Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och arbetar med trygghets- och säkerhetsfrågor inom Avdelningen för tillväxt och samhällsbyggnad.Hon är tydligare i sitt svar.
– Jag tror inte att vi har nått ända fram på något område. SKL har inte jobbat med frågan specifikt. Funktionshindrade är en av de grupper som man måste värna särskilt om.
Sedan 2002 måste statliga myndigheter göra risk- och sårbarhetsanalyser. Kommuner och landsting har sedan 2003 skyldighet att inrätta särskilda krisledningsnämnder för krishantering och planering inför kriser.
År 2006 kom ny lagstiftning som reglerar kommuners, landstings och myndigheters åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid.
Men hur fungerar det i praktiken när en kris drabbar Sverige?
Lennart Olofsson, säkerhetsdirektör vid Länsstyrelsen i Västra Götalands län, utgår från terroristattacken i New York 2001.
– Den typen av konsekvenser som man såg då skulle man se här också. Det är alldeles oundvikligt, säger han och tillägger:
– Ta en hotellbrand, exempelvis; den som kan ta sig ut genom ett fönster kan man rädda, den som av olika skäl sitter fast i rummen blir kvar.
Den 1 januari 2009 bildades Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Myndighetens uppgift är att utveckla och stödja samhällets förmåga att hantera olyckor och kriser. Det gäller allt från olyckor i hemmet till det moderna samhällets sårbarhet.
MSB ger stöd och råd, upprättar regler och rutiner, publicerar utbildningsmaterial och hjälper olika instanser med deras säkerhetsarbete.
Under februari och mars anordnade MSB, tillsammans med SKL och Länsstyrelsen, en utbildningsdag runt om i landet. Rubriken var ”Alla olyckor sker i en kommun! Hur säker är din?”
Arrangörerna redogjorde för sitt stöd till kommunernas trygghets- och säkerhetsarbete ”inom hela hotskalan” av oönskade händelser; allt från skador på barn och äldre, trafikolyckor, bräder, översvämningar, kemikalieolyckor och jordskred.
Generellt gäller att kriser sällan går att förutse. Avgörande är istället förmågan att hantera bränder, olyckor, översvämningar, jordskred, stormar eller elavbrott när detta väl sker.
Ansvarsprincipen innebär att den som har ansvar för en verksamhet under normala förhållanden har motsvarande ansvar under kris- och krigssituationer. Det finns också ett ansvar för varje aktör att samverka.
Viktig är också närhetsprincipen. De flesta kriser drabbar den lokala nivån. Därför ska kommunen och landstinget, enligt lag, ha en samlad krishanteringsplan. Kommunerna måste även genomföra utbildning och övningar. Behöver en kommun stöd så är det i första hand länsstyrelsen som ska ge det. Vid omfattande och svåra händelser måste också centrala myndigheter och regeringen kopplas in.
Men vilken hänsyn tas till rörelsehindrades behov?
Lennart Olofsson konstaterar att det i första hand är kommunernas ansvar.
– Oftast så är den här gruppen väl känd hos kommunen. Vid naturkatastrofer så måste individen klara vissa saker själv, men hittills, exempelvis vid snöoväder, så har samhällets förmåga att stötta individerna fungerat väl, säger han.
– Det vi ofta utsätts för är konkurrens om transportresurser. I det läget prioriterar vi att Försvarsmaktens resurser ska gå till ambulans- och sjuktransporter, hemtjänsten och hemsjukvården. På det sättet möter vi de utsatta personer som behöver evakuering, livsmedel, mediciner och hemsjukvård, fortsätter Olofsson.
Vid ett snabbt förlopp, exempelvis en terroristattack är det annorlunda. Då bygger mycket på att den enskilde själv kan ta ett visst ansvar för sin situation.
– Det beror på att så många samhällsfunktioner kan vara utslagna. I det läget tar det tid att mobilisera hjälp, säger Olofsson.
Enligt Helena Lindberg så finns de funktionshindrades perspektiv alltid med i allt planeringsarbetet. MSB arbetar systematiskt med frågan, påpekar hon.
Det gäller inte minst när MSB reser ut i världen för att stötta vid olika naturrelaterade katastrofer.
– Det blir särskilt viktigt i länder där man har en annan människosyn än den om allas lika värde som är så självklar för oss.
Men hur skulle det fungera i Sverige idag om vi råkade ut för exempelvis en översvämning, liknande den som inträffade i Brisbane?
Något enkelt svar på den frågan finns inte, mer än att vid en sådan händelse sätts alla på hårt prov, menar Helena Lindberg.
Greta Berg påpekar att SKL jobbar mycket med frågan om framkomlighet i byggnader och i trafikmiljön.
– Det är ett förebyggande arbete i den meningen att bra framkomlighet till vardags också innebär bra framkomlighet vid en krissituation, konstaterar hon.
Greta Berg tar stormen Gudrun som ett exempel:
– Det var besvärligt för alla när det inte fanns telefon eller el. Självklart blir det extra svårt för dem som inte kan röra sig obehindrat, men jag har inte hört att just funktionshindrade råkade mer illa ut än andra.
– Men vi har fungerande Räddningstjänst och polis så, internationellt sett är vi bra rustade för att klara situationen, fortsätter hon.
Tror ni alltså att läget i kommunerna är tillräckligt gott för att hantera en kris, sett utifrån rörelsehindrades situation?
– En särskild utmaning är hur man ska nå alla med information, både förberedande och i samband med en kris- eller katastrofsituation, säger Helena Lindberg.
Hon anser att det här är en fråga som man, tillsammans med andra frågor, måste titta närmare på.
För det har MSB en budget på 120 Mkr/år som kan användas för forskningsprojekt om exempelvis rörelsehindrades särskilda behov vid kriser.
– Vår krisberedskap ska omfatta alla i Sverige. Det är så vi ska tänka, påpekar Greta Berg.
– Jag håller med om det. Vi måste lära av varandra och vara lyhörda för att få reda på var behoven finns, fortsätter Helena Lindberg.
Båda kan tänka sig en fördjupad kontakt med handikapporganisationerna kring dessa frågor.
– Det här är en lärande process. Efter varje händelse så måste vi ställa frågan vad vi kan göra bättre, säger Helena Lindberg.
Den här artikeln har följande taggar:
tillgänglighet, MSB, SKL
Text: admin