Pirjo Tujula och Jaana Länkelin, båda tillgänglighetsombudsman, på en gata i HelsingforsPirjo Tujula är tillgänglighetsombudsman i Helsingfors och kollegan Jaana Länkelin i Esbo. SHT träffar dem på Byggnadskontoret i Helsingfors.
Deras arbetsuppgifter är i stort sett detsamma, även om förutsättningarna för arbetet inte är identiska. Helsingfors är till exempel den enda staden i Finland med spårvagnar. Det ställer skilda krav ifråga om tillgänglighet bland olika grupper.
Tillgänglighetsombudsmannen finns på sju orter; Esbo, Helsingfors,  Lappenranta, Laitila, Tammerfors, Vasa och Åbo. De har skapat ett nätverk och träffas regelbundet. Alla har olika bakgrund bland annat arkitekt, byggnadsingenjör, trädgårdsagronom och socialarbetare.
– Det är inspirerande att träffas. Vi tipsar varandra om olika saker och om hur vi löst problem, berättar Pirjo Tujula.  

Vilken nytta kan man göra som tillgänglighetsombudsman? Till stor del handlar det om ett systematiskt och inte minst ett tålmodigt arbete. Utbildning av kommunanställda och andra yrkesgrupper är ett viktigt inslag, och bevakning tillgänglighetsfrågor inom stadens organisation och i samhället.
Pirjo Tujula berättar att hon ordnat utbildningsdagar för mer än 1 000 personer under sina tio år på Byggnadskontoret i Helsingfors stad. Både hon och Jaana Länkelin menar att nuförtiden är kunskapen om tillgänglighet god inom det kommunala och statliga området.
Detaljerade tillgänglighetsplaner, både regionala och lokala, är grunden för arbetet. Planerna omfattar gatu- och grönområden, byggnader och kollektivtrafik, och innehåller anvisningar för förbättring av tillgängligheten. Såväl Helsingfors som Esbo, som är Finlands näst största stad med 250 000 invånare, har utarbetat tillgänglighetsplaner som sträcker flera år framöver.

I Finland har man delat upp målen för tillgänglighet i två nivåer, basnivå och specialnivå, som innebär en högre nivå när det gäller anpassningar av miljön, och också byggnader. Alla områden bör uppfylla basnivån. Till specialnivån räknas; gågator, centrumområden, omgivningar med äldre- och handikappomsorg samt social- och hälsovårdstjänster, områden med många äldre- och handikappbostäder, terminaler – och hållplatsområden för kollektivtrafik, motions- och lekplatser där alla användare har beaktats och tillgängliga stråk exempelvis på rekreationsområden.  

För att kunna fastställa rätt nivå för olika områden gör tillgänglighetsombudsmannen kartläggningar i olika områden av staden, och tar även reda på vad som är områdets främsta hinder ifråga om tillgänglighet.
I Esbo har man hittills gjort fem undersökningar och en sjätte pågår. De förbättringar som föreslås efter genomförda undersökningar ingår i Esbos framtida byggnadsprogram. Esbo stad har avsatt särskilda tillgänglighetsmedel på 1,5 miljoner euro, som ska användas till åtgärder för offentliga områden.
Alla publika byggnader i Esbo måste också kunna redovisa graden av tillgänglighet.
Jaana Länkelin har ett nära samarbete kommunens byggkontrollgrupp, och följer alla nybyggnationer. Till sin hjälp har hon en checklista för tillgänglighet.
– När en byggnad är klar testar jag tillgängligheten tillsammans med en grupp funktionshindrade. Om det visar sig att kraven inte är uppfyllda, godkänns inte byggnaden och får inget tillstånd, och kan därför inte börja användas, förklarar Jaana Länkelin.
– Byggföretaget har svårt att ifrågasätta kommunens beslut, eftersom det är personer med funktionshinder som har testat byggnaden, tillägger hon.

Innebär det att alla nybyggda hus i Esbo är tillgängliga?
– Ja, svarar Jaana Länkelin och skrattar.
Båda hon och Pirjo Tujula menar att tillgänglighet i byggnader går långsamt, eftersom det bara produceras ett fåtal nya byggnader per år. Problemet är de äldre byggnaderna, där de praktiska förutsättningarna ofta begränsar tillgängligheten.
– Det är inte säkert att det finns tillräckligt med plats. Vi försöker hitta lösningar som fungerar, och acceptera att man inte alltid kan göra hela byggnaden tillgänglig, och nöja sig med att den blir det på ett plan, säger Pirjo Tujula.
– Tillgänglighet handlar ju om små saker med stor betydelse, fortsätter hon.  

Hon berättar att tillgänglighet numera ingår i stadsplanen och är något som beaktas inom hela organisationen.
– Vi har börjat från början och skapat riktlinjer för tillgänglighet, menar Pirjo Tujula, som varit med och tagit fram nytt skyltsystem för offentliga miljöer. Hon hoppas att det ska bli gemensamt för Finland och kanske även för andra länder.
Hon och kollegan i Esbo har årliga möten med funktionshinderorganisationer och informerar om vad som är på gång.
– Att lyssna på dem är det viktigaste i vårt arbete. När jag har en uppgift som berör hörselskadade tar jag dem till hjälp trots att jag själv är hörselskadad, säger Pirjo Tujula.
Vad är det svåraste med arbetet?  
– Att komma överens. Den största utmaningen är att få alla att inse att de måste kompromissa, både anställda inom staden och handikappgrupperna. Jag brukar säga till dem ”nu har vi diskuterat detta i 30 år och inte kommit någon vart, så det är dags att hitta en lösning”, svarar Pirjo Tujula.

Intervjun avslutas med kort promenad på stan. Vi ska titta på anpassningar av gatumiljön. Pirjo Tujula visar mig utformning av kantsten på några ställen. Vi stannar först vid ett övergångsställe, där kantstenen är låg och rundad, och underlättar för rullstolsanvändare. Vi fortsätter till en av huvudgatorna i Helsingfors där spårvagnen passerar. Intill spårvagnsspåret är kantstenen avfasad så att man enklare kan ta sig över gatan med rullstol. Alldeles intill är den rak och markerad, anpassad för personer som är synskadade.
– Det är ett exempel på att det inte är lätt att få till lösningar som passar  för alla handikappgrupper, säger Pirjo Tujula.  
Men handlingsutrymmet är inte så stort, menar hon. Allt görs inom den ordinarie verksamheten, eftersom staden inte har någon särskild budget för tillgänglighet.

Ari Kurppa arbetar
med tillgänglighetsfrågor på Invalidförbundet i Finland. Han efterlyser en tydligare lagstiftning. Bristen på tillgänglighet borde medföra ett kännbart straff, ungefär som när en byggnad kollapsar på grund av en dålig konstruktion.
– I dag riskerar man ingenting om man bygger ett hus som inte uppfyller kraven på tillgänglighet, menar Ari Kurppa. <

Fakta: Sju kommuner i Finland har en tillgänglighetsombudsman: Esbo, Helsingfors,  Lappenranta, Laitila, Tammerfors, Vasa och Åbo.
Finland har under­tecknat FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning men ännu inte ratificerat den.

Taggar: tillgänglighet, Norden,

Text:

Kommentarer är avstängda.