Att bygga järnvägsspår som inte tågen kan köra på vore galet, att starta kennel om man är allergisk mot hundar, att inreda en restaurang utan kök… listan kan göras lång på exempel som vi alla inser leder till problem.
I Sverige tampas vi med en lång tradition av särlösningar för personer med nedsatt rörelseförmåga. Sedan 1979 har lagstiftningen sagt att kollektivtrafiken ska vara tillgänglig, ändå fortsatte man i decennier (och gör fortfarande) att bygga ut buss- och tunnelbanetrafik utan en tanke på att personer som har svårt att gå, använder rullstol eller rollator skulle kunna åka med. Det behövdes inte, det fanns ju färdtjänst.
Färdtjänst kommer alltid behövas som komplement och i de situationer då man inte kan ta sig till och från en hållplats. Men – att det fortfarande kan finnas ett behov av flexibla lösningar får inte innebära att generella lösningar för det stora flertalet räknas bort.
Att inte ta med alla i planeringen får konsekvenser. Särlösningar leder till utanförskap och särskiljning och sorterar med automatik bort, prioriterar ner och signalerar ”du är inte viktig som kund, publik, arbetstagare, elev, student, resenär, medborgare”. Att inte ta med alla i planeringen innebär i praktiken att tjänsten/miljön inte är avsedd för alla.
Ett påtagligt exempel på de konsekvenser det får när man inte tänker Design för alla har vi i den utestängning från SJs X2000-tåg vi upplevt under december och januari, eventuellt också hela februari om inte längre. När jag skriver detta är ännu ingen lösning i sikte.
Det är bra att SJ inte tar några risker, det är bra att man utreder problemen med lyftanordningarna. Men – det är talande att man inte har någon ersättningslösning att ta till. Istället stänger man helt sonika all bokning för personer som använder rullstol. Ett tydligt exempel på särlösningars förbannelse och sårbarhet.
Inför den stora planerade infrastruktursatsningen vill jag till infrastrukturminister Åsa Torstensson rikta en uppmaning om att ställa krav på alla inblandade att ha hela perspektivet med från början och tänka på resenären såväl som arbetstagaren i alla våra skepnader.
Text: Maria Johansson