Arbete är en viktig del i de flesta människors liv, det handlar förutom social gemenskap och möjligheten att få utlopp för sina talanger, framför allt om möjligheten att försörja sig och därmed kunna styra sitt liv och göra egna val.
Den som inte har den möjligheten hamnar i en fattigdomsfälla som påverkar alla livets områden, inte minst hälsan – ett faktum som fått uppmärksamhet i och med Folkhälsoinstitutets rapport Onödig ohälsa.
Från mitten av januari gäller konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning i Sverige. Enligt Artikel 27 Arbete och sysselsättning, punkt 1 erkänner konventionsstaterna rätten till arbete för personer med funktions-nedsättning på samma villkor som för andra. Det innefattar rätten att kunna förtjäna sitt uppehälle genom fritt valt eller antaget arbete på arbetsmarknaden och i en arbetsmiljö som är öppen, som främjar integration och är tillgänglig för personer med funktionsnedsättning.
Vi är inte där, vi är inte på långa vägar där. Vårt utredningsinstitut Handu genomförde för några år sedan en levnadsnivåundersökning som bland annat visade att – personer med nedsatt rörelseförmåga har samma eftergymnasiala utbildningsnivå som befolkningen i stort, men, av 10 personer i arbetsför ålder är det endast fyra som arbetar – av dessa fyra är det endast en som har ett arbete utan stöd i form av lönebidragsanställning eller inom Samhall
Dessa siffror talar sitt tydliga språk. Det är en oacceptabelt låg sysselsättningsgrad, som också måste ses i ljuset av att Sverige under de senaste åren haft en högkonjunktur som saknar motstycke de senaste decennierna.
Med tanke på den nya arbetslösheten är det uppseendeväckande att personer med nedsatt rörelseförmåga inte är en mer prioriterad grupp när det gäller arbetsmarknadspolitiken.
De få gånger frågan om möjligheten till arbete för personer med funktionsnedsättning kommer upp är det Samhall och lönesubventioner som diskuteras, och under senaste tiden sociala företag.
Detta är särlösningar som i vissa fall kan vara nödvändiga, men som i dag används snarare som regel än som undantag.
DHR vill att särlösningarna ska vara så få som möjligt och användas restriktivt I verkligheten visar trenden att antalet anställda som har lönesubventioner har ökat kraftigt de tio senaste åren utan att sysselsättningsgraden gått upp.
Vårt självklara mål är att arbetslösheten bland personer med nedsatt rörelseförmåga inte skall vara högre än bland befolkningen i stort.
Text: Maria Johansson