Både lagen och FNs barnkonvention säger att alla barn och ungdomar ska ha rätt till likvärdig skolundervisning. Men för barn och ungdomar som har rörelsehinder har lagens bokstav ännu inte fått genomslag i skolvardagen.
– Som skolan ser ut idag får barnen tidigt lära sig att man inte kan vara med på allt, säger Karin Paulsson, projektledare för en flerårig undersökning om skolsituationen för rörelsehindrade barn och ungdomar som presenteras idag.

I undersökningen ”Särskild, särskiljd eller avskiljd”, som är gjord i samarbete mellan Unga RBU:are, Rädda Barnen, Barnombudsmannnen och  Stockholms Universitet, får närmare 500 elever, deras föräldrar och ett hundratal lärare och rektorer ge sin bild av av livet i skolan; i klassrummet, på skolgården och på fritiden. Fram träder en sammansatt bild som inte bara är nattsvart men som till stora delar handlar om bristande delaktighet, segregation och utanförskap. Visserligen säger sig många barn trivas i skolan men undersökningen visar samtidigt ett skolväsende som inte tycker att det är självklart att elever med rörelsehinder ska ha möjlighet att delta i den vardagliga verksamheten på likvärdiga villkor.

Inte helt otippat handlar mycket om otillgänglighet. Men i undersökningen är begreppet tillgänglighet inte bara kopplat till den fysiska miljön. Istället talar man om fyra aspekter av tillgänglighet som alla har betydelse för hur skolan fungerar. Utöver den fysiska handlar det om pedagogisk, psykosocial och organisatorisk tillgänglighet. Det vill säga hur undervisningen fungerar, hur eleverna upplever sin skolsituation och vilka förutsättningar skolan har att tillgodose elevernas rätt till en god skolgång.
– På alla områden av tillgänglighet som vi tar upp, fysisk, pedagogisk, psykosocial och organisatiorisk, kan vi konstatera att det finns mycket kvar att göra, säger Karin Paulsson.

Undersökningen visar att dagens skola till stora delar fortfarande är en segregerad plats. En majoritet av de rörelsehindrade eleverna går i vanlig klass. Men så många som fyra av tio går i olika specialklasser eller i särskolan. Ju längre upp i åldrarna desto vanligare blir det med specialklasser.
Ett skäl till detta kan vara en oförmåga hos skolan att använda särskilt stöd i den vanliga undervisningen.
– Vi kan se att stödresurser i stor utsträckning går till elever i specialklass och till betydligt mindre del till elever som går i vanlig klass. Det är lättare att få resurser till särskolan. Men resurserna skulle också kunna användas till att dela en vanlig klass. Det är många elever som skulle ha glädje av att gå i en mindre klass, säger Karin Paulsson.

Placeringen i specialklasser gör att det ofta blir långa resor till skolan. Bara knappt hälften av eleverna går i den skola som ligger närmast hemmet.
Speciellt i storstäderna går många elever i skolan långt från hemmet. En förklaring är att det här finns ett större utbud av specialklasser. Till exempel är det bara i några större städer som det finns särskilda RH-klasser. Alltså klasser enbart avsedda för elever med rörelsehinder.

Dålig fysisk tillgänglighet är ett annat skäl till att vissa barn inte kan gå i en skola nära hemmet. Precis som Skolverket nyligen slog fast i en stor undersökning visar även denna studie att skolan fortfarande har stora problem med den fysiska tillgängligheten. 85 procent av eleverna i undersökningen har behov av anpassade lokaler. Men bara hälften går idag i skolor som fullt ut uppfyller deras behov av tillgänglighet. Ytterligare en tredjedel gå i skolor som till viss del uppfyller behoven medan det finns elever som går i skolor som inte alls lever upp till deras behov av tillgänglighet.
Inte ens i de skolor som har RH-klasser eller särskola är tillgängligheten fullständig, visar undersökningen.

Av de elever som använder gånghjälpmedel eller rullstol är det bara hälften som utan hjälp kan ta sig runt till alla delar av skolan. Till exempel kan det handla om att det inte finns hiss till alla delar av skolan eller att barnen inte får använda en befintlig hiss utan att någon vuxen finns med.
Vissa elever löser problemen själva, till exempel genom att gå utomhus när de ska förflytta sig mellan olika lokaler i en otillgänglig skolbyggnad.
Även skolgårdarna har brister i tillgängligheten. Till exempel är många lekredskap oanvändbara för barnen och markbeläggningar som gör det svårt att ta sig fram är vanligt.

Men det är inte bara i vardagen på skolan som elever med rörelsehinder hindras från fullt deltagande. Den fysiska tillgängligheten sätter stopp även i andra sammanshang. Skolresor, studiebesök och idrottsdagar är exempel på aktiviteter där skolan har uppenbara svårigheter med att inkludera alla barn.
En tredjedel av barnen i undersökningen svarade att de ofta eller ibland inte får eller kan vara med på den här typen av aktiviteter. Ju äldre barnen är desto vanligare är det att stå vid sidan om. På högstadiet är det nästan hälften som tvingas avstå.

När lärarna får frågan om vilka möjligheter rörelsehindrade elever har att delta i olika aktiviteter visar svaren att det inte finns en enda aktivitet i skolan där alla har möjlighet att delta. Till och med i den vanliga klassrumsundervisningen sätter bristande tillgänglighet gränser för delaktigheten. Bara drygt tre fjärdedelar av lärarna anser att undervisningen i klassrummet alltid fungerar. När det kommer till studiebesök, idrott och raster anser inte en hälften av lärarna att det alltid fungerar. Lägst möjlighet att delta har rörelsehindrade elever vid Prao och skolresor.

En bidragande orsak till att skolan har misslyckats med att göra barn och ungdomar med rörelsehinder fullt delaktiga i undervisningen är decentraliseringen av samhället, menar Karin Paulsson. I kommunerna, inte minst de små, saknas ofta resurser och kunskap för att tillgodose enskilda barns behov.
– Idag är det väldigt mycket upp till skolan och skolans personal. Det beror på vilka kunskaper och ekonomiska resurser de har och tyvärr också upp till hur mycket föräldrarna klarar att sätta sig in i lagstiftningen och hur mycket de orkar kämpa för sina barns rättigheter, säger Karin Paulsson.

I undersökningen svarar lärarna själva att de har dåliga kunskaper om olika handikappolitiska styrdokument, som till exempel internationella konventioner, den nationella handlingsplanen för handikappolitiken eller den egna kommunens handikappolitiska program.
En knapp fjärdedel av lärarna anser att de saknar tillräckliga kunskaper om specialpedagogiska metoder eller pedagogiska hjälpmedel. Många efterlyser kunskap om hur barns rörelsehinder kan påverka deras inlärning.

Karin Paulsson beklagar att den statliga stödmodell, med regionala RH-konsulenter, som tidigare fanns i Sverige har försvunnit.  Konsulenterna hade koll på alla barn med rörelsehinder i sitt upptagningsområde och erbjöd stöd och hjälp för deras skolgång.
Modellen övergavs i början av 2000-talet och istället bildades en central statlig myndighet (idag Specialpedagogiska skolmyndigheten) med uppgift att ge övergripande stöd och rådgivning till de skolor som begär det.

Den lokala närvaron av expertis på sambandet mellan nedsatt rörelseförmåga och utbildning var ett bättre stöd till den enskilda eleven än dagens system som lägger stort ansvar på skolan, anser Karin Paulsson, och efterlyser någon form av ombud som för barnets talan.
– Det är orimligt att vi lämnar eleven utan garanti att få det stöd den har behov av. I dag är det skolan som avgör när det behövs stöd utifrån. I stället borde man ta utgångspunkt i barnet och barnets behov.

Att inte staten längre garanterar alla rörelsehindrade barn stöd och hjälp per automatik förklaras av att man inte vill sortera människor utifrån funktionsned-sättning. Istället för diagnos ska behoven styra, oavsett orsaker.
– Den drömmen har jag också, att det någon gång ska bli självklart att kunskapen om alla barns skiftande och högst individuella behov finns på alla skolor. Men så länge det inte är så, behövs en garanti för att det till exempel görs en pedagogisk planering eller att skolövergångar fungerar. Någon sådan garanti finns inte idag, säger Karin Paulsson.

Läs mer:
Större segregation idag än på 70-talet »

Text: admin