Camilla Nordgren: Vi har blivit så vana vid att se den att jag tror att få funderar över den och hur den påverkar oss. Men vad är det egentligen den visar?

Jag gör en utflykt till det stora shoppingcentret. Efter ett tag behöver jag uppsöka toaletten och spanar runt. Ganska snart finner jag en skylt med rullstolssymbol. Ah! Så bra! Precis vad jag letar efter.

Jag känner mig trygg och bekväm och skyndar mig i riktning mot toaletten. Men vänta nu, exakt vad är det jag känner mig trygg och bekväm med?

För ett år sedan gick debattvågorna heta kring barnboken ”Liten Skär och alla små Brokiga” av Stina Wirsén. I stort handlade det om att man menade att en av figurerna, Lilla Hjärtat, gestaltades som en rasistisk stereotyp som väckte otidsenliga associationer. Boken drogs in efter intensiv debatt.

Gestaltning och dess kopplingar till historien och våra värderingar och normer, både då och nu får mig att fundera över skylten med rullstolssymbolen. Skylten används internationellt sedan många år tillbaka, ursprungligen för att signalera tillgänglighet. Frågan är om man kan diskutera om och i så fall vad för slags värdebärare skylten är?

Kritik har framförts kring att den signalerar passivitet då personen inte ser ut att vara i rörelse. Alltså har den uppmärksammats inte bara för att den ska signalera tillgänglighet utan också för att den säger något om personen i stolen. Tolkningen har således gått från att vara en ren information om tillgänglighet till att vi läser in något om personen på skylten.

Vi har blivit så vana vid att se den att jag tror att få funderar över den och hur den påverkar oss. Men vad är det egentligen den visar? Jag granskar den närmare. En stiliserad rullstol och en stiliserad person. Personen är vare sig man eller kvinna, vare sig kort eller lång, vare sig färgad eller vit. Personen är ingenting.

Jag ska möta upp en extern föreläsare på mitt jobb. Vi bestämmer träff i foajén och eftersom vi enbart har träffats flyktigt tidigare och då i ett större sammanhang beskriver jag mig själv för att vi ska hitta varandra.

Jag beskriver mig som en kvinna med kort, blont och lockigt hår, ljus i hyn och av medellängd. Föreläsaren kan inte placera mig. Jag försöker med lite mera detaljer men han vet fortfarande inte vem jag är.

Jag har ett motstånd mot att säga att jag använder rullstol. Jag vill beskriva mig själv och hur jag ser ut och inte min rullstol. Men samtidigt känns det lite dumt att inte säga det som jag egentligen vet kommer att hjälpa föreläsaren. Så jag gör det. Och se det fungerar.

Helt plötsligt vet föreläsaren precis vem jag är. Jag tänker att han inte alls vet vem jag är. Han vet bara att jag är en person som använder rullstol. I samma stund förvandlas jag från att vara en kvinna med blont hår och med alla andra attribut som gör att jag är jag till att bli en stiliserad person sittandes i en stiliserad rullstol.

Kan det vara så att den så vanligt förekommande skylten har något med detta att göra? Att gestaltningen på skylten egentligen handlar om precis samma sak som med Lilla Hjärtat. Att vi blir förvandlade till det som historien har gjort oss till.

Text: Camilla Nordgren