LEDARE | Tillgänglighet och användbarhet har den senaste tiden varit på tapeten igen, bland annat i och med den strategi som regeringen presenterade i slutet av september men också på grund av att riksdagen före årsskiftet ska fatta beslut om Sveriges tillträde till den nya konventionen.
Där har en av de stora stötestenarna varit artikeln om tillgänglighet, samt utifrån det faktum att utredare precis tillsatts för att, en fjärde gång (!), titta på bristande tillgänglighet som diskriminering av personer med funktionsnedsättning.
 
Lyssnade till en handikappolitisk debatt med företrädare för de sju riksdagspartierna i veckan. Det bästa var hur flera i panelen, mot debattledarens vilja och upplägg, fastställde det vi så väl vet, tillgänglighet är inte ett eget avgränsat område utan påverkar hela livet och kommer in som en grundläggande förutsättning inom alla samhällsområden.
Men – vem ska ta ansvar för den? Vem ska se till att den blir verklighet?
Ett självklart svar på frågan är de som enligt lagstiftningen ansvarar, det vill säga byggherren, men också kommunerna som skall utöva tillsyn och naturligtvis – alla de som har att förhålla sig till bygglagstiftningen i stort, alla formgivare, arkitekter, projektörer och jag hoppas – i en framtid med en diskrimineringsförbud – också alla näringsidkare!

I det intensifierade samtal kring tillgänglighet och användbarhet som råder höjs ibland röster som efterfrågar bidrag och statligt stöd, något jag anser vore helt fel väg att gå. För vad händer sedan, när pengarna tar slut? Och, de som redan åtgärdat sina fel enligt föreskrifterna om enkelt avhjälpta hinder då? Och, de som följt bestämmelserna och från början byggt enligt gällande regler och redan i dag välkomnar alla som kunder/arbetskraft/besökare/publik o s v.

Varför ska man få bidrag för att följa lagstiftningen? Men inte minst, varför ska det som handlar om funktionsnedsättning gå vid sidan av och berättiga till ersättning?
Vi måste se längre än så. Vi måste hålla fast vid den grundläggande ansvars- och finansieringsprincipen och inte själva ställa oss vid sidan av samhället som så många andra vill göra med oss.
Nu är mycket på gång och vi ska arbeta än hårdare för en samhällsförändring som behövs, vi ska berätta och ge vårt perspektiv, vi ska påminna.

Tillgänglighet och användbarhet är inte ett särintresse, det är ett samhällsintresse och alla måste ta sitt ansvar. Just för att kraftsamla och för att påverka och bilda opinion i frågan drar vi nu igång vår landsomfattande kampanj, Öppna Sverige!

Text: Maria Johansson