Ung, arbetslös och med en rörelsenedsättning. Det är förutsättningar som innebär många hinder i dagens Sverige. SHT har under ett halvår följt två unga personer, Nathalie Nordlund och Malin Lundström på deras väg mot ­arbetsmarknaden.
Det är en berättelse om önskan att ses som en av alla andra, om att ta jobb som innebär att gå och stå hela dagen trots smärta och om att bli en självständig vuxen. 

 

Malmö 17 juni

– Tjugo minuter kvar. Tror du jag hinner rensa ogräset på det?

Nathalie Nordlund står på knä bland brännässlor i en av smådjurshagarna. Hon har arbetat i nästan en timme med sin ensidiga uppgift Det är en solig och varm dag och vi befinner oss på Arken, en liten djurpark i Folkets park i Malmö. Här har Nathalie en praktikplats sedan några dagar tillbaka.

Efter en stund byter Nathalie position och sätter sig på rumpan.

– Ah, det var bättre.

Ett litet barn och hans förskollärare stannar till vid marsvinshagen.

– Kan de bränna sig på nässlorna? Nej, de har ju päls… säger läraren.

– Nej, det tror jag inte.

– Du bränner dig inte själv då när du plockar?

– Nej, om man tar brännässlorna medhårs så bränns de inte, säger Nathalie.

Hemma hos föräldrarna i Torup där hon bor håller hon på mycket i trädgården. Medan hon arbetar berättar hon om skola och arbete och de medfödda klumpfötterna som har orsakat henne allt värre problem och smärtor under åren. Efter att ha fått artros stelopererades högerfoten, men operationen misslyckades med resultatet att Nathalie snedbelastar kroppen och får ont i ryggen.

I benen har hon ständig värk. “Om du fortsätter att vara så aktiv kommer du att hamna i rullstol senare i livet, sa en läkare till henne. Men hon har bestämt sig för att den risken är värd att ta eftersom hon är en aktiv person. Att hon tänjer sina gränser hela tiden känns i kroppen, och hon har ofta värk efter arbetsdagens slut.

– Jag vill ju inte verka slö eller långsam, så då håller jag tempot uppe. Om den tiden kommer att jag hamnar i rullstol, så kommer den tiden komma, men jag tänker inte sitta och ångra och tänka: varför gjorde jag inte det?

På Arken jobbar hon bara tre timmar om dagen. Hon har haft betydligt slitigare arbeten; på restaurang i Norge och som tidningsbärare. Det sistnämnda höll bara knäna för i tre veckor. I Norge stannade hon i över tre månader.

– Det var för att jag behövde pengar. Vissa dagar var fruktansvärda.

Trots sin smärta och svårigheterna att hitta arbete finns det inget av bitterhet hos Nathalie. Hon ger intryck av någon som är svår att knäcka, utan att på något sätt verka hård.

—

– Vi kan gå till Södervärn, konstaterar Nathalie när vi kommer fram till Bergsgatan. Jag undrar, utan att fråga, varför hon väljer en längre väg när hon beskriver att hon får ont i foten av sitt arbete.

På måndagar har Nathalie en arbetsinriktad insats som anordnas av Folkuniversitetet. Efter ett år som arbetslös befinner sig Nathalie i Jobb- och utvecklingsgarantin: “de kallar det inte fas 3 längre, men det är ju det”. Nathalie pratar varmt om handledarna i Trelleborg men tycker att innehållet varierar: ibland undrar man vad man gör där.

I dag tänker Nathalie avsluta en ansökan till en utbildning och hon vill få feedback. Jeanette Carlsson, en av rehabhandledarna läser igenom hennes brev.

– Det enda jag hakar upp mig på är “har fått intresse att läsa er kurs” men jag har inget förslag, säger Jeanette Carlsson.

– Min nyfikenhet har väckts för att läsa er kurs… nej, det låter inte bra. ”jag har intresse för att läsa er kurs”

– ”Har stort intresse” kanske.

Nathalie har också sökt till två utbildningar på Malmö högskola: äldrepedagog och specialpedagog inom funktionshinderområdet.

– Eftersom jag själv vet vad jag har gått igenom så brinner jag också för att hjälpa andra.

Nathalie är 25 år och gick ut sin möbelsnickarutbildning 2008. Sedan dess har hon haft alla möjliga ströjobb men aldrig något fast eller långvarigt. Under lunchen på en kinesisk restaurang berättar hon om hur det är att vara arbetslös.

– Jag är så trött på att söka jobb. Jag har sökt i hela Sverige, i Norge, Danmark, på Grönland och kollat lite andra ställen utomlands. Jag har aldrig varit fast anställd. Det är ju drömmen egentligen, med den trygghet det innebär.

– Jag får inte dåligt självförtroende men man ställer ju sig frågorna: Varför duger inte jag? Vad gör jag för fel?

Men just nu är Nathalies största problem inte att skaffa ett jobb, utan tankarna kretsar kring den kommande operationen.

– Ärligt talat så har jag gett upp hoppet lite om jobb.

Boden, 19 juni

Malin Lundström väntar på mig på verandan till familjens villa. Mötet har föregåtts av ett långt samtal på telefon med vägbeskrivningar och missförstånd. Det är lummigt grönt och påtagligt tyst i villaområdet.

Vi är i Sävast, ett litet samhälle utanför Boden. Den beiga villan med mörkröda knutar och pool med bar i amerikansk stil har Malin bott i sedan hon var ett år. Nu är hon 24 och ordentligt sugen på att flytta hemifrån:

– Jag har gjort intresseanmälan hos några fastighetsägare.

Två veckor innan vi möts har Malin avslutat sin utbildning i Upplevelseproduktion på Luleå Tekniska Högskola. Drömmen är att leda projekt inom kultur och musik. Hon har redan viss erfarenhet från praktikplatser, arbete och volontärjobb.

På Abf i Älvsbyn ledde hon ett projekt för att starta en kompisgrupp för personer med funktionsnedsättning och i DHR:s lokalgrupp är hon med och anordnar musikkvällar. Sedan ett par veckor går Malin och funderar på hur hon ska ta kontakt med en arbetsgivare som hon har stora förhoppningar om att arbeta hos.

Det finns ingen utannonserad tjänst, utan Malin har tänkt att spontanansöka. Hon har berättat om planer på att ringa, men än så länge har hon inte kommit till skott. Jag frågar om det känns nervöst.

– Det är inte jättenervöst, utan mer det här med hur jag ska lägga upp det för att det ska låta bra, och vad jag ska berätta. Att söka jobb är inte lätt, tycker jag. Många säger ”Ja, men använd det här med att du har lönebidrag – då kommer du få jobb”, medan jag tycker att de ska anställa mig för att jag är jag. Jag har ändå en universitetsexamen, och har erfarenhet. Jag vill inte behöva använda lönebidraget som en morot för att anställa mig. Det känns liksom inte rätt.

Tidigare har hon sommarjobbat på äldreboende och i en telefonväxel, men aldrig haft lönebidrag. Däremot haft kontakt med både arbetsgivare som aktivt varit emot att anställa med lönebidrag, och de som frågat efter det på eget bevåg.

Hennes egen inställning till lönebidraget är kluven. Det viktigaste är att det används till att anpassa en arbetsplats, där behov av det verkligen finns.

Inne på Malins rum trängs DVD-filmer i en hylla vid sängen. “One tree hill” är den stora favoriten. På hedersplats på väggen sitter två lappar med autografer från några av seriens skådespelare. Malin berättar att hon förra året tillbringade två veckor i Wilmington, North Carolina i USA där serien spelas in. För kanal 5 bloggade hon om sina dagar och lade upp filmer med intervjuer med några av skådespelarna. Malin blev förälskad i staden och säger att det vore en dröm att bo där och jobba med kulturprojekt. När hon pratar om det lyser ögonen upp.

– Det är litet, men där finns ändå så mycket.

—

– Jag brinner jättemycket för att man ska behandla alla utifrån samma villkor. Folk tror att positiv särbehandling inte är diskriminering. säger Malin.

Vi har tagit en färdtjänsttaxi in till Boden och sitter och fikar på Malins favoritkonditori i en shoppinggalleria. Malin hälsar på folk till höger och vänster. Hon säger att hon blir jätteirriterad när folk ska hålla upp dörrar för henne bara för att hon är rullstolsburen.

– Det har hänt upprepade gånger att jag har stått emellan min assistent och en annan person, och ändå frågar de min assistent om mig istället för att prata med mig. Minen på dem när jag svarar är oslagbar ibland. Typ ”oj, kan hon prata”.

När vi ska gå upptäcker Malin att en av hennes före detta assistenter sitter vid bordet bredvid vårt. De pratar en stund och skrattar gott åt den typen av tala över huvudet-situationer som Malin just har beskrivit.

—

Trots att något fler personer med funktionsnedsättning – särskilt unga under 30 – lämnade arbetslöshet för arbete eller studier under våren och sommaren än året innan  fortsätter siffrorna att se dystra ut. Andelen av personer med funktionsnedsättning som har ett arbete sjunker samtidigt som allt fler arbetslösa får en funktionshinderkod av Arbetsförmedlingen. Det här hänger ihop med ökande krav på arbetsmarknaden – då blir det alltfler som inte räknas som anställningsbara, ett vanligt begrepp i debatten.

Unga är redan drabbade av hög arbetslöshet, och för den som har en funktionsnedsättning är hindren högre. En rörelsenedsättning utgör ett av de sämsta oddsen: 2011 var det bara sex procent av de under 30 år som var arbetslösa i gruppen som fick ett arbete, att jämföra med 62 procent av de som hade dyslexi eller inlärningssvårigheter.

 

22 augusti

– Jag ska bara ta mig upp, jag är i källaren.

Nathalie Nordlund står i hissen när jag ringer. Under sommaren har hon både hunnit få jobb och flytta till Växjö. Det är tredje veckan på jobbet på Funkibator, en förening som arbetar med utvecklingsfrågor inom funktionsnedsättning. Nathalie är projektassistent och personligt biträde.

– Jag älskar jobbet, det är det bästa jobb jag har haft. Just nu mår jag inte så bra men det beror på annat. Jag har haft problem med min fot, och var på akuten igår kväll, säger Nathalie.

Till skillnad från praktiken på djurparken i Malmö är det här jobbet utmanande och omväxlande, säger hon. Det var under ett internationellt utbyte med Funkibator som hon fick reda på att jobbet fanns att söka. Några dagar senare hade hon fått tjänsten, och tackade nej till en utbildning. Sommaren var full av aktiviteter: “jag har gjort så mycket att jag inte ens kommer ihåg nu”. Vandrat till exempel. Nathalie älskar äventyrsliv.

Hon ursäktar sig för att säga en sak till några kollegor. Jag hör henne prata engelska i bakgrunden. På arbetsplatsen finns flera internationella volontärer.

”I am going back to… and buying some stuff in Växjö city.”

Nu håller Nathalie på att flytta till Växjö på riktigt och är hemma varje helg och flyttpackar. Snart ska hon få en egen lägenhet i Hovmantorp utanför staden.

– Nu känns det som att jag har tagit steget. Att jag äntligen kan stå på mina egna ben. Det är väldigt härligt faktiskt, säger hon och beskriver sina loppisfynd: ett 50-talsbord och stolar som hon har målat svarta.

23 augusti

När jag och Malin Lundström pratas vid i telefon i slutet av månaden har hon hunnit få en praktik på Arbetsförmedlingen som hon ännu inte har påbörjat. ”Ingenting” svarar hon i övrigt på frågan om vad som har hänt sedan juni. Eller jo, hon har sökt några jobb men utan resultat. Hon funderar på att gå på en talangjakt som ett hotell i Luleå anordnar för att rekrytera ny personal. Den arbetsplats som hon ville höra av sig till innan sommaren har hon inte känt sig redo att kontakta än.

– Jag måste ha en idé att komma med, säger hon.

Sommarhöjdpunkten var konserten med Rascal Flatts i Stockholm.

– Det går inte att beskriva, det var så fantastiskt, berättar Malin med lyrisk röst.

 

24 september

En månad senare ringer jag upp Malin igen. Hon sitter på sin praktikarbetsplats på Arbetsförmedlingen i Boden där hon nu har hunnit vara i en månad. Trots att hon trivs på praktiken har hälsan inte varit på topp på sistone, och hon har gått ned till deltid men trappat upp igen till att sluta kl 14 på dagarna.

– Jag är jättespänd i kroppen så det är bra att inte sitta vid en dator hela dagen, säger Malin.

Talangjakten för hotelljobbet gick hon inte på, hon mådde inte bra. Överlag ser hon ändå positivt på sin situation, inte minst för att hon har fått ett förstahandskontrakt på en lägenhet inne i Boden – ”bästa lägenheten i stan typ” – som hon är på väg att flytta till. Vitrinskåp och skrivbord är det enda som saknas i möblemanget.

– Jag tänkte jag ska flytta in i helgen, söndag eller måndag.

 

Växjö, 29 oktober

– Vi får gå en bit nu istället. säger Nathalie.

Vi är på Växjö busstation och har bytt hållplats för att ta en buss som går tidigare, men som stannar längre från företaget i ett industriområde utanför stan där Nathalie ska hämta upp några upptryckta affischer.

Nathalie är sig lik med sin energi, men nu tar hon sig fram med hjälp av ett par specialbeställda kryckor från USA, som ger stöd för underarmarna. Hon liksom flyger fram och det är svårt att hålla jämna steg.

Håret som förut var rödblont har hon färgat själv.

– Det skulle bli svart med röda slingor. Men det blev vinrött med svarta toppar.

Väl på bussen konstaterar Nathalie bekymmerslöst att det blir tiotimmars arbetsdag idag med.

Nathalie berättar att hon börjar klockan sju de flesta dagar. På det sättet hinner hon skriva ett par timmar innan de andra kommer till jobbet. Måndag till torsdag är niotimmarsdagar, för att hon ska kunna ta halvdag på fredag. Då åker hon oftast hem till Torup över helgen. Med heltidsjobb och studier på halvfart – kursen Funktionsnedsättning i det nutida samhället som hon sökte under vår första träff – har hon fullt upp.

Den här veckan är det extra mycket jobb eftersom Nathalie ska vara ledig på torsdagen för att träffa sina läkare inför en steloperation i fotleden.

– Jag har gått och sagt att det är ungefär som att jag får ett träben, säger hon och flinar.

Efter åtskilliga operationer sedan hon var liten är Nathalie härdad:

– Jag får väl se om det blir bättre den här gången.

Väl framme på tryckeriföretaget visar det sig att det förutom affischerna finns en kartong med broschyrer klar. Den väger säkert tio kilo. Nathalie vill ta med den också.

Får du med dig den? undrar vi.

– Nej, det går inte, den är jättetung. Du får inte i den i ryggsäcken, säger kvinnan bakom disken.

Men Nathalie ger inte upp.

”Jag blir svettig” utbrister hon och tar av sig jackan. Bestämt, men med viss möda sätter hon sig på knä och försöker pressa in kartongen i ryggsäckens öppning. Men det går inte.

På frågan om det ens är någon som förväntar sig att hon ska ta med kartongen tillbaka kommer svaret fort.

– Nej. Det är just därför det skulle vara så kul att överraska projektledarna.

”Klarar du det där? Det är ju jätte­tungt!”

– Jag har burit tyngre, säger Nathalie.

Meningsväxlingen upprepas minst två gånger. Jag kommer att tänka på vårt tidigare möte när Nathalie valde den hållplats av två som låg längre bort.

Tillbaka ut igen i den blåsiga oktober­eftermiddagen. Nathalie rör sig lika fort. Säger att nu får hon testa på vad kryckorna tål med den tunga lasten.

Trots att hon både jobbar och pluggar kan Nathalie bli rastlös när hon kommer hem till lägenheten på kvällen.

– Jag kanske går ut och tar en cykeltur på mountainbiken, eller en promenad i skogen.

Längtar du hem mycket?

– Ja, en del. Jag saknar hunden mycket.

Har du fått kompisar här?

– Ja, men jag har fler kompisar hemma. De flesta av mina kompisar är ju medelålders.

 

Möbelsnickeriet har fått stå lite åt sidan, men hon håller liv i sitt konstintresse, och gör ibland beställningar. På sin telefon visar hon en målning där hon verklighetstroget har avbildat ett fotografi på en tävlingscyklist.

– Helst av allt skulle jag vilja leva på min konst. Men det får nog vara en dröm, jag har förstått att det är väldigt svårt.

Tillbaka på Funkibator äter Nathalie en sen lunch och jag frågar henne vad det har betytt för henne att få ett arbete.

– Det har påverkat jättemycket. Att gå och leta efter jobb är en stress, framförallt att ha pressen från Arbetsförmedlingen att redovisa vilka jobb man har sökt varje vecka.

Hur har det påverkat hur du ser på dig själv?

– Min självbild kanske inte har blivit bättre, för jag vet ju vad jag kan. Det är bara det att jag vill mer än vad jag ska göra, de försöker lugna ner mig här på jobbet. För jag gör för mycket.

 

Boden, 12 november

Snön ligger i ett knappt två decimeter tjockt täcke över Boden och himlen är blå över viken denna tisdag vid lunchtid. Inne i Arbetsförmedlingens mottagningshall är det lysrörsbelyst. En mamma med ett barn leker i lekhörnan och några enstaka personer sitter i fåtöljer. Under förmiddagen har Malin Lundström stått ute i lokalen och försökt få besökarna att fylla i den enkät som handlar om Arbetsförmedlingens service och som det har varit Malins huvuduppgift på praktiken att sätta ihop.

För tillfället finns 893 lediga jobb att söka i Norrbottens län. Drygt 10 000 personer är öppet arbetslösa.

På Malins kontor sitter en neongul post-it lapp med texten ”Your new job: to get a job” bredvid ett veckoschema. Citatet tog hon från en youtube-video.

– Den var 25 minuter lång men jag kollade på hela för det var en kille som var otroligt bra på att prata. Han sa att man ska inte gå till personalansvarig när man söker jobb, man ska gå på VD:n direkt – sikta högt. Ditt jobb är att skaffa ett jobb. Det var så bra sagt.

Vad betyder det för dig?

– Att man kan inte ligga på latsidan. Men det har man hört så många varv, att man liksom bara jaha, javisst. Men att få höra att du har ett jobb: att skaffa jobb. Det lät bra. Man fick engagemang på ett annat sätt.

—

– Det är ju ensamt. Men samtidigt är det skönt. Har man varit nervös för någonting under dagen kommer jag ofta in här, peppar peppar, och landar, tycker att “gud vad skönt, jag är hemma.”

Vi har åkt till Malins lägenhet som ligger några minuters promenad från Arbetsförmedlingen. Det återstår ännu att anpassa kök och badrum så Malin får sträcka sig upp i en ansträngande position när hon ska skölja en disktrasa och torka av. Men hon är glad för sin tvårummare med kök, särskilt vardagsrummet som hon har inrett med svarta skinnsoffor och röda hyllor med matchande Marilyn Monroe-tavla. Autograferna från One tree hill-skådespelarna har följt med till väggen i det nya sovrummet.

På kylskåpet hänger några tidningsutklipp där Malin är med. En artikel handlar om att hon nekats färdtjänst för att ta ett extraarbete under studietiden.

Trots flytten hemifrån och en praktik som hon är nöjd med verkar Malin frustrerad: hon tycker att hon står still. När jag frågar hur hon mår dröjer hon lite på svaret.

– Jobb har jag sökt en del, men inte fått så mycket. Kärlekslivet står också still. Så det händer inte så mycket.

Till slut tog hon mod till sig och hörde av sig till en av sina drömarbetsplatser, den där hon har velat kontakta ända sedan i våras. Men där blev svaret att pengar saknas för att anställa.

– Tyvärr låter det ju så på många ställen.

Nu hoppas hon på ett vikariat på en arbetsplats där hon har varit tidigare.

– Det var en annons så jag ska kolla upp om möjligheten finns, för de har bytt lokal så det finns ingen hiss.

Efter att ha tillbringat några månader på Arbetsförmedlingen konstaterar hon att många har en snedvriden uppfattning om hur mycket hjälp de kan få från myndigheten. Det är också något som har påverkat hennes egen bild av jobbsökande.

– Innan trodde jag kanske att handläggaren kunde ringa upp en arbetsgivare, locka med lönebidrag och säga att vi har en jättebra tjej här som behöver jobb, men så är det ju inte riktigt.

Ändå har praktiken på Arbetsförmedlingen snarast gett henne lite mer drivkraft, i alla fall ibland, säger hon.

– Jag försöker tänka på att jag ändå har min utbildning och att jag kan, jag är värd något och att man då vågar.

Kollegorna uppmanar henne att bli kaxigare. ”Det spelar ingen roll hur mycket du drar på – du kan omöjligt bli skrytsam!” sa en av dem till henne berättar Malin och skrattar. Säger att det är svårt att framhäva sig själv.

 

Hur påtagligt är det för dig att du har en funktionsnedsättning när du söker jobb?

– Det är påtagligt absolut, men jag försöker ändå att se det som en drivkraft istället. Jag är ganska mycket så att jag vill förändra världen, och det är svårt att veta vilka medel man kan nyttja utan att det blir fel mot mig. Jag vill ju ändå vara som alla andra.

—

När Nathalie Nordlund får frågan vad hon har för råd till andra som är arbetslösa säger hon:

– Att inte ge upp, det är nog det viktigaste. Jag fick ju det här jobbet när jag minst anade det.

Text: Elsa Persson