KRÖNIKA: Samhället begränsar och ifrågasätter. Bäst att kissa nu, i morgon kan det vara för sent, skriver Camilla Nordgren.

Jag har ett hjälpmedelskort förskrivet. En gång om året ringer jag till en distriktssköterska på vårdcentralen och ber om att få det förnyat. Mitt behov är detsamma men kortets giltighetstid är ett år. Jag har aldrig sett de där korten utan telefonsamtalet leder till förskrivningen av hjälpmedelskortet. Vart och vartannat år får jag frågan av distriktssköterskan om jag kan nöja mig med en ersättningsprodukt. Upphandlingen av den gamla produkten har upphört och jag erbjuds en ersättningsprodukt telefonledes.

Det är svårt att veta om ersättningsprodukten motsvarar mina behov och givetvis finns ingen möjlighet att få prova. Så vad ska jag svara på en sådan fråga?

Kortet ger mig i alla fall rätt att göra fyra beställningar inom året. För att beställa ringer jag det transportföretag som mitt landsting har avtal med. Samtalet får jag ringa från mitt arbete för företaget har vanliga kontorstider. Eftersom jag sitter i kontorslandskap försöker jag vara diskret med mitt telefonsamtal. Jag säger att jag vill göra ett uttag från mitt hjälpmedelskort. Som en bumerang kommer frågan ”gällandes vad?”. Jag svarar lika snabbt att jag enbart har en produkt på mitt hjälpmedelskort och det är denna produkt det gäller. Bumerangen tillbaka ”och vad är det då?”. Jag väser i luren att det är tappningskatetrar. ”Jaha” blir svaret.

Varje beställning resulterar i att jag får en ranson hemskickad som bör räcka cirka tre månader. Jag måste tala om att det går bra att ställa kartongen utanför dörren om jag inte är hemma, annars får jag inte mitt paket.

Vid min senaste beställning blev jag upplyst om att transportarbetarna hade varslat om strejk. Strejk innebär ingen leverans. När jag frågar hur jag ska göra om det inte blir någon leverans blir jag hänvisad till sjukhusets akutmottagning.

På senare tid har man börjat leverera mindre antal paket varje gång. Distriktssköterskorna har gjort en bedömning av hur många katetrar jag förbrukar per dygn och har helt sonika skurit ner på min ranson utan någon kommunikation med mig. Att det handlar om en anpassning till bistrare tider sticker man inte under stol med. ”Överkonsumtion ska stoppas” säger man.

Jag tappar både andan och talförmågan när jag hör deras tankar och inser att jag är alldeles för godtrogen och naiv. Klart att jag kan överkonsumera tappningskatetrar.

Jag målar upp bilder för mig själv vad jag kan använda dessa katetrar till. Jag är inte så lockad av att sitta oftare på toaletten så jag kan kanske göra design av dem. Taklampor med massvis med hängande katetrar. Möjligen skulle självaste Ernst bli imponerad.

Eller så kan jag kränga dem i någon hamnhangar någonstans. Det är väl så man gör svarta affärer. Jag kör in med min kombi och lastar ut låda för låda. Jag tar emot en svart portfölj full med omärkta sedlar. Eller lite mindre sofistikerat, hänga i något gathörn och vänta in rätt kund, hur nu den kan identifieras?

–Öhh, du, jag har oanvända katetrar, billigt.

Så vad är det då samhället signalerar till mig? Bäst att kissa nu när jag har en kateter för sedan kan det vara för sent…

Text: Camilla Nordgren