Efter snart tio år med bestämmelser om enkelt avhjälpta hinder finns fortfarande ingen praxis för vad ett enkelt avhjälpt hinder är. Många fall av otillgänglighet anses inte vara enkelt avhjälpta och bara ett fall har prövats i domstol.

Karolina Celinska arbetar med tillgänglighetsfrågor på DHR. Hon ser flera orsaker till varför inte fler hinder anses vara enkelt avhjälpta.
– Dels handlar det om krass ekonomi. Man sitter och räknar på alla små åtgärder som behövs och när man räknar ihop summan kan man inte riktigt motivera den kostnaden. Man ser inte heller att det finns fler än personer med nedsatt rörelseförmåga som har nytta av de här åtgärderna.
– Jag tror också att handikapprörelsen körde fast för några år sedan. Det blev otydligt vem som äger frågan. Är det Boverket som ska informera mer? Är det Svensk Handel som ska sprida goda exempel? Eller är det handikapprörelsen som ska arbeta hårdare med frågan?

Att inte fler fall når domstolarna förklarar Karolina Celinska med att processen, från anmälan till dom, är för komplicerad och inte tillräckligt tydlig. Hon tycker också att samhället kan bli bättre på att uppmuntra de som stoppas av otillgänglighet att anmäla detta till kommunerna.
– Man ska komma ihåg många som utestängs på grund av enkelt avhjälpta hinder redan måste ta strid för många andra saker i livet. Det gör att man kanske inte är så benägen att anmäla när man stängs ute från till exempel en butik.

Vilken betydelse har borttagandet av enkelt avhjälpta hinder för tillgängligheten i samhället?
– Om man får bort alla enkelt avhjälpta hinder skulle man kanske inte uppnå ett idealsamhälle ur tillgänglighetssynpunkt, men man skulle utan tvekan öka utbudet rejält för människor med nedsatt rörelseförmåga, säger Karolina Celinska.
– Titta till exempel på alla små nivåskillnader som kan avhjälpas med nedfasning. Där finns det hur mycket som helst att göra hos olika näringsidkare – och det är inga svåra saker att göra.

Under de  senaste åren känns det som att enkelt avhjälpta hinder har hamnat i skymundan och att tillgänglighetsdebatten i stället har dominerats av frågan om en utvidgad diskrimineringslag. Varför blev det så?
– Jag tror att handikapprörelsen hamnade i en deadlock. Under 00-talet har det kommit så många nybyggen som inte lever upp till kraven på tillgänglighet. Vi trodde nog att vi hade säkrat tillgängligheten där och skulle kunna förbättra tillgängligheten i den äldre bebyggelsen genom de retroaktiva kraven om enkelt avhjälpta hinder. Slutsatsen blir att vi behöver en diskrimineringslagstiftning för att få ytterligare verktyg att jobba med, säger Karolina Celinska.

Den här artikeln har följande taggar:
tillgänglighet, enkelt avhjälpta hinder, Karolina Celinska, DHR

Text: admin