LEDARE | Jag har den senaste tiden lyssnat till många personliga berättelser och upplevelser från människor som har personlig assistans. Om hur idéerna om personlig assistans som rättighet upplevdes som orealistiska när de först kom. Om hur assistansen när den blev verklighet förändrade livet, gav självständighet och livskvalitet. Om det ständigt återkommande ifrågasättandet av reformen vilket ger en alltid gnagande oro för framtiden hos den som behöver assistans för att komma upp på morgonen, kunna sköta sitt jobb, sina studier eller sina ideella engagemang, kunna fungera som förälder, partner och kompis.
Kan man sätta pris på människors självständighet? När jag skriver detta inväntar vi LSS-kommitténs förslag till hur 15 procent av kostnaderna, 3,3 miljarder kronor, ska sparas. Någonstans kommer de tas och på något sätt måste de insatser som försvinner kompenseras.
För den som inte själv är i behov av assistans kan det kanske vara svårt att förstå vad det innebär. Jag anser dock att vi alla, blott i vår egenskap av att vara människor, har ett ansvar och en skyldighet att försöka sätta oss in i liv och situationer utanför våra egna. Det handlar också om ett egenintresse. Att livet förändras, är kanske det enda vi kan veta med säkerhet. För mig är det så tydligt att denna fråga, precis som all politik, handlar om vilken slags samhälle vill vi ha!
Kan LSS-kommitténs ledamöter som är de som lägger förslagen, eller riksdagens ledamöter som ska rösta om dem, planera sina liv i detalj och veta exakt när de vill eller måste utföra vissa sysslor? Kan de se till att de aldrig behöver arbeta kväll, aldrig behöver ta ett tidigt morgontåg? Hur försäkrar de sig mot att inte plötsligt vara tvungen att ge sig iväg för att stötta en vän, släkting eller sitt barn. Kommer de aldrig spontant på att det vore trevligt att ge sig ut i vimlet efter midnatt för en drink?
Som förbundet Unga Rörelsehindrades språkrör Emelie Felderman en sen kväll skriver i en bloggbetraktelse över sin egen assistans: ”Nu har jag bestämt mig för att sova. Ingen nattpatrull har kommit och sagt åt mig det, utan jag känner mig trött helt enkelt. Det är härligt att få känna efter själv!”
Handlar det kanske om bristande inlevelse hos de av våra makthavare som inte själva har assistans? Eller är det helt enkelt så att de inte anser att man ska kunna ha full frihet om man har en funktionsnedsättning, att de anser att vi ska inrätta oss efter att livet – för oss – har sina begränsningar? Är de, den dag när det gäller dem själva, beredda att leva enligt de beslut de är på väg att fatta?
Maria Johansson
Text: Maria Johansson