I år var det nionde året i rad som Marschen för tillgänglighet arrangerades i Stockholm. Stämningen var fantastisk, både vid samlingen och peppningstalen i Humlegården, längs marschvägen genom city och slutligen på Sergels torg.
Solen strålade och kampglöden var på topp i leden. Det ger onekligen en särskild samhörighetskänsla att tillsammans slåss för en lag som klassar otillgänglighet som diskriminering. Alla hade ställt sig bakom det självklara; allas rätt till medborgarskap och rättigheten att delta i samhällslivet.
Nytt för i år var det faktum att inga politiker tilläts hålla tal vid Stockholmsmarschen. Ett medvetet, helt riktigt och logiskt beslut.
Vi har redan hört de vackra orden tillräckligt många gånger.
Politikerna har intygat, från höger till vänster, att tillgänglighet är viktigt och att den lagstiftning som finns måste efterlevas. Man har sagt att Sverige åter ska bli ett föredöme. Men i verkligheten, i det vardagliga politiska beslutsfattandet, har det fortsatt som vanligt.
Kommunerna släpper igenom nybyggnation som inte uppfyller lagstiftningens minimikrav. Beslut fattats av både regering och riksdag utan att någon hänsyn tas till funktionshinderperspektivet eller de mål som riksdagen själv satt upp för funktionshinderspolitiken.
Fortfarande väntar vi på att Sveriges ratificering av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ska få genomslag i praktisk handling och retorik. Och – efter 20 år, fyra utredningar och en FN-konvention – fortsätter vi vänta på ett utökat svenskt diskrimineringsskydd.
Det fanns alltså, ansåg arbetsgruppen för Marschen, inget skäl att ge politikerna ytterligare möjlighet att lova guld och gröna skogar.
Jag är en ivrig förespråkare för att vi ska arbeta gentemot de politiska partierna och det tror jag de som följer DHRs arbete vet.
Men det finns ingen anledning att tillåta att vi blir alibin i kampen om väljarnas sympatier. Vi ska inte heller låta politikerna ta över dagordningen på våra arrangemang. De har haft sin chans.
Sverige är inne på en ohållbar väg i utvecklingen av tillgängligheten. I decennier har frågan behandlats, och den behandlas fortfarande, med ofattbar nonchalans. Politikera är välkomna tillbaka först när de fattat de beslut vi marscherar för. Tillgänglighet, användbarhet och möjlighet att delta i samhällslivet är en fråga om medborgarrätt och inget annat!
Vackra ord och tomma löften har vi sedan länge fått nog av. Den fjärde utredningens namn, Bortom fagert tal, talar sitt tydliga språk!
Maria Johansson är förbundsordförande i DHR
Den här artikeln har fööljande taggar:
Maria Johansson, tillgänglighet
Text: Maria Johansson