LEDARE | Förintelsens minnesdag får DHR:s förbundsordförande Maria Johansson att reflektektera över en människosyn som nu är begraven. Eller?
Den 27 januari representerade jag DHR vid ceremonin på förintelsens minnesdag. Längst fram satt överlevande från koncentrationslägren. Eskil Franck, Forum för levande historia och Erik Ullenhag, integrationsminister, talade om vikten av att vi inte glömmer. De tog upp parallellerna mellan den tid och det samhälle där nazismen växte fram – där utrotning av judar, romer, homosexuella, personer med funktionsnedsättning möjliggjordes – och de oroande tendenser vi ser runt omkring oss i dag.
Den stämningsfulla kalla söndagseftermiddagen med snön som sakta föll över oss avslutades med ljuständning.
Det var första året som funktionshinderrörelsen var inbjuden till ceremonin och för mig var det viktigt att vi hörsammade inbjudan. Det är riktigt och viktigt att de hundratusentals som i 30- och 40-talens Tyskland avrättades på grund av sin funktionsnedsättning nu uppmärksammas genom att rörelsen bjuds in.
Reklamaffischen, med en man, som kanske har en CP-skada, med texten ”60 000 riksmark kostar denne ärftligt sjuke samhället under sin livstid. Folkkamrat – det är ju dina pengar!” är för alltid etsad i mitt minne. Affischen gör reklam för ”Neues Volk – månadshäfte för nazistpartiets raspolitik” och är från 1938. Jag såg den första gången för några år sedan i Forum för levande historias utställning (O)mänskligt.
Utställningen berättade om en tid då rasbiologiska idéer växte sig starka och ställer frågorna hur samhälle, vetenskap och politik gjorde det möjligt och hur vi sorterar människor idag?
Idag lever vi i en annan tid och värld än den som ledde fram till utrotningar och andra världskriget. Samtidigt finns tecken på att utvecklingen går bakåt som vi måste vara uppmärksamma på.
I England vittnas om allt fler trakasserier och så kallade hatbrott riktade mot personer med funktionsnedsättning. Här hemma används allt oftare kostnadsargumentet som ursäkt för att åsidosätta våra rättigheter.
Jag vill inte skrämmas, men jag vill sätta vår verklighet i ett större sammanhang. Vi ska vara medvetna om hur fel det gått, och kan gå igen om vi inte är vaksamma. Jag vill framhålla vikten av att vi inte ger upp.
Jag vill uppmana oss till att synas, vara stolta, stå upp för våra rättigheter och för vårt människovärde. Vi får aldrig låta oss nöja med sämre behandling än andra. Vi ska inte heller stillatigande se på när andra åsidosätts.
Därför är det viktigt och självklart att vi jobbar för mångfald på alla sätt inom DHR.
Maria Johansson är DHR:s förbundsordförande
Text: Albert Martinsson