När skalvet inträffade rasade det tunga stenblocket ner från en bergssluttning, krossade Falandie Derivals ena fot och klämde fast henne mot vägen.
– Men den kubanska läkare från Röda korset som opererade foten på fältsjukhuset har gjort ett bra jobb, konstaterar rumänen Josef Pop.
– Såret är läkt och benen i foten ligger perfekt. Det här är en bra stump för en ortopedtekniker att arbeta med, fortsätter han.
Marcel Baeriswyl och Josef Pop har arbetat tillsammans i tio år. De är utsända av The Johanniter International Assistance, med högkvarter i Berlin.

Idag är första arbetsdagen i katastrofområdet. De har parkerat sin mobila ortopediska verkstad nära ett av de fältsjukhus som upprättats runt staden Leogane, där 80-90 procent av alla byggnader förstördes.
 Med sig har de all nödvändig utrustning för att tillverka proteser och andra ortopediska hjälpmedel. Falandie är den tredje patienten som fått en avgjutning för sin blivande protes gjord under dagen.
– Jag blev väldigt chockad när det hände. Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket, mer än att det gjorde väldigt ont. Men det kom fram folk och hjälpte mig väldigt snabbt.
Mamma Sylvanie Derival kan inte läsa eller skriva, varken franska eller det lokala språket kreol. Det blir Falandie som fyller i blanketten med uppgifter om familjens adress och telefonnummer.

Under det korta samtalet med Marcel Baeriswyl framgår det att de är 14 medlemmar i familjen och att båda föräldrarna är arbetslösa.
– Ingen dog. Alla andra i familjen klarade sig från skador, säger Sylvanie. Hon tackar Marcel och Josef med ett ”Au revoir!” och hjälper sin dotter ut mot vägen där det förhoppningsvis snart kommer en buss.
– Flickan kommer att kunna återvända till ett normalt liv mycket snabbt, säger Marcel Baeriswyl och vinkar efter dem.
Men exakt vad det innebär återstår att se.
Trettio år av terrorvälde under diktatorfamiljen Duvalier, följt av fortsatt politiskt vanstyre, har förvandlat Haiti till västvärldens fattigaste land.
Statsapparaten är ineffektiv och genomsyrad av korruption. Arbetslösheten, analfabetismen och kriminaliteten är hög. Rättssäkerhet finns bara på pappret.

Till det kommer otaliga naturkatastrofer – och värst är den i år.
Haitis president René Préval befarar att dödssiffran efter jordskalvet i januari kommer att landa på 300 000.
Alla vet att det fortfarande ligger döda människor kvar i de högar av rasmassor som finns överallt i städer, byar och längs vägarna.
De många kraftiga efterskalven sprider skräck bland de överlevande som nu lever i tält, eller tillfälliga skydd av plast, presenning, tyg och kartong.
Människor med någon form av funktionsnedsättning har aldrig kunnat räkna med någon offentlig hjälp. Kanske inte ens hjälp från sin egen familj.

Omvärldens blickar är nu riktade mot Haiti. Resurser väller in. FN, bidragsgivande länder och hjälporganisationer kräver resultat. Därmed kan katastrofen bli en vändpunkt; starten på en bättre framtid för Haitis hårt prövade folk och många försöker – trots allt – se något positivt mitt i allt elände.
En vanlig synpunkt är att Haiti nu har chansen – kanske den enda chansen man kommer att få – till en rejäl nystart.
Men det blir svårt. I stort sett alla regeringsbyggnader, liksom parlamentet och många viktiga myndigheter, har förvandlats till rasmassor.
Om landet ska byggas upp så måste omvärlden ställa upp med de resurser som krävs. Och stödet måste finnas kvar i många år. Frågan är om det blir så?

En av dem som hoppas är Andrew Haglund, administrativ chef för Hospital Adventiste d´Haiti.
Sjukhuset, som märkligt nog är oskadat, ligger i det hårt drabbade området Carrefour – en tätbefolkad, slumbetonad förstad, där den 40-gradiga solvärmen snart kommer att ersättas av orkansäsongens obarmhärtiga regn.
Liksom i Leogane är runt 90 procent av bebyggelsen förstörd.
 – Vi har genomfört ungefär 300 ortopediska operationer på sex veckor – bara på det här sjukhuset, säger Andrew Haglund.
– Många andra sjukhus uppvisar samma siffror. Oftast handlar det om krosskador, frakturer och amputationer. Behovet av både fysioterapi och proteser är enormt, fortsätter han.

Engelmannen Peter Skelton är en av sjukhusets fyra fysioterapeuter. Han är 27-år och utsänd av hjälporganisationen Christian Blind Mission, CBM, som – namnet till trots – arbetar med alla typer av funktionshinder.
– Det kommer alltid att finnas fler patienter här än vad vi idealt sett klarar av. Vi måste prioritera och göra så gott vi kan, konstaterar han krasst.
Peter Skelton sitter på sjukhusets gårdsplan och äter en snabb lunchmacka. Framför sig har han det tältläger som vuxit upp på sjukhusområdet. Där bor hundratals personer med skador som kräver omedelbar hjälp.

Det här är första gången han arbetar i ett katastrofområde och han försöker vara optimistisk. För varje dag blir allt lite bättre.
Snart kommer sjukhuset att få en liten verkstad för att tillverka proteser. Handicap International och andra organisationer ska dessutom sända fler fysioterapeuter och ortopedtekniker.
– Men under mina första dagar här så var vi ute på ett ställe där många hade frakturer som över huvud taget inte hade blivit behandlade under de tre-fyra veckor som hade passerat. Det var svårt att möta den synen, tillstår han.
– Många har dessutom suttit fastklämda i rasmassor i flera dagar, fixerade i konstiga ställningar. Det har ofta lett till skador på nervsystemet som det kommer att ta ganska lång tid att läka.

En av dem är åttaårige Sebastián. Han satt fastklämd i ruinerna av sitt hem i tre dagar, med två döda kroppar över sig, innan han hittades av en colombiansk hundpatrull. En av de döda kropparna var hans mormor.
Sebastián förlorade även sina båda föräldrar – och ett ben. Nu bor han i tältlägret på sjukhusområdet tillsammans med sin moster och storasyster Bonne Année, som förlorade en hand.
Peter Skelton känner inte till några siffror – det gör ingen – men han tror att det handlar om ”an unbelievable amount of people” som blivit skadade på ett sätt som normalt skulle kräva fysioterapeutisk behandling.
Sjukhuschefen Andrew Haglund håller med.
– Jag är säker på att det fortfarande finns många skadade människor därute som ännu inte fått någon som helst hjälp, säger Haglund.
De hoppas ändå att landets alla skadade och rörelsehindrade invånare i framtiden kommer att få den hjälp de behöver.
– Nu finns det så många människor med rörelsehinder här att det helt enkelt blir omöjligt att bortse från dem, tror Peter Skelton.

Falandie Derival tillhör dem som får den hjälp hon behöver.
– Vi kommer att ringa henne så fort vi har tagit fram en provprotes. Vi borde vara klara med det om 3-4 dagar, säger Marcel Baeriswyl.
– Att arbeta från mobila enheter är en utmärkt idé. Vi har allt här. Vi kan arbeta 24 timmar per dygn. Beroende på hur komplicerade proteserna är så kan vi hjälpa 10, 20, 30 eller 40 patienter per dag, fortsätter han, men det skulle behövas hundratals mobila enheter och flera hundra utbildade ortopedtekniker i Haiti, utbrister han.
Marcel Baeriswyl har arbetat som ortopedtekniker i 35 olika länder. Många av dem har varit krigs- och katastrofområden. Så han vet vad han talar om.
– Det var riktigt illa i Angola, Libanon, Eritrea, Sudan och i Afghanistan. Men här i Haiti så har alla på något sätt drabbats och Haiti måste bygga upp sin hälso- och sjukvård från grunden. Och det klarar man inte utan hjälp, säger Baeriswyl.
– Vi kan inte bara komma in, åstadkomma snabba mirakel, och sedan resa ut. Vi måste lära upp en helt ny generation ortopedtekniker – och det tar tid.
– Vi har redan varit i Afghanistan i över 25 år och över 30 år i Sudan. Jag tror att vi kommer att stanna här väldigt länge.

Foto: Leif Hansson

Den här artikeln har följande taggar:
världen, hjälpmedel

Text: admin