Vad kostar det att göra Sverige tillgängligt? En ständigt återkommande och felställd fråga. Jag vill vända på det: Hur mycket förlorar Sverige på att utestänga?
När Statskontoret förra året utreddde frågan om tillgänglighetens kostnader landade det mycket i spekulationer.
Det saknas forskning, som visar effekterna av tillgänglighet respektive otillgänglighet, av inkludering respektive utestängning och diskriminering. Istället får vi försöka spekulera och fundera själva – att producera siffror, som Statskontoret vid våra möten frågar efter, är svårt. Men att dra slutsatser i relation till såväl samhällets utveckling i stort som till den situation många lever i ser jag inte som speciellt komplicerat eller som något som kräver siarkunskaper.
Vi vet att sysselsättningsgraden bland personer med funktionsnedsättning sjunker och fortsätter sjunka.
Detta kostar naturligtvis samhället, oss alla, en hel del i outnyttjade resurser, i uteblivna skatteintäkter, i utebliven konsumtion och i bidrag. Framför allt kostar det för den som stängs ute! Det kostar i självförtroende, självkänsla och självständighet.
Samtidigt har vi sedan slutet av 70-talet haft en lagstiftning om att kollektivtrafiken ska handikappanpassas. Detta har inte gjorts. Möjligheterna att resa löstes istället med en framväxande färdtjänst.
Färdtjänsten innebar visserligen en stor förbättring jämfört med hur det var tidigare, men den var och är en segregerande lösning.
Så till spekulationerna. Tänk om lagstiftningen, som trädde i kraft i slutet av 70-talet, hade efterlevts och alla bussar, tåg, spårvagnar och tunnelbanevagnar som tagits i bruk sedan dess uppfyllt kraven! Tänk om vi då hade välkomnats att resa tillsammans med alla andra.
Det hade både resulterat i en annan stadsbild och en annan självbild hos många av oss, men framför allt hade vi fått ett annat synsätt bland de som då var framtidens arbetsgivare och makthavare.
Jag kan naturligtvis inte veta, men jag tror att vi – om bara denna enda del tagits på allvar från början – hade haft en annorlunda verklighet vad gäller vår sysselsättningsgrad i dag.
Sådana parallella, eller snarare motsatta, utvecklingar kan vi se på område efter område.
Det viktiga är att vi lär oss att sluta permanenta och cementera utestängning i decennier framåt genom att låta bli att göra rätt här och nu.
Därför krävs en diskrimineringslagstiftning. Det har vi råd med, det vi inte har råd med är att fortsätta sticka huvudet i sanden.
Maria Johansson är förbundsordförande i DHR
Den här artikeln har följande taggar:
tillgänglighet, arbete, Statskontoret, forskning
Text: Maria Johansson