Ingrid BurmanDet var med stort intresse jag läste Erik Ljungbergs inlägg ”Var finns den radikala handikapprörelsen”. Handikapprörelsen behöver människor som Erik som inte låter sig tystas av all välvilja eller den ”tacksamhet” som Erik refererar till i sitt inlägg. För visst finns det ett underliggande synsätt i Sverige som innebär att vi ska vara ”tacksam” över den ”hjälp” som människor med funktionsnedsättning får. Det har varit och är handikapprörelsens uppgift att bryta det människoförnedrande synsättet. Handikapprörelsen krav att de mänskliga rättigheterna ska omfatta alla är i sig ett radikalt krav. Då handlar det bland annat om att ingen människa ska bli diskriminerad.

Det är också krav som andra grupper drivit framgångsrik för att få sina rättigheter erkända. Allt från de som tidigt arbetade för allmän rösträtt till mera nutida organisationer som HBT rörelsen.  De rörelser som varit framgångsrika har alla valt att organisera sig för att föra fram sina berättigade krav. De har gjort det för att de vet att när många tillsammans lyfter fram sina krav och synliggör missförhållanden så ökar möjligheten till förändring. I det arbetet behövs människor som förmår att analysera och föra fram sina synpunkter.

En organisation är aldrig starkare
än sina medlemmar. Det behövs också pengar för att kunna organisera människor, bedriva verksamhet och synliggöra kraven för förändring. Erik Ljungberg tycker att handikapprörelsen disponerar en stor summa pengar, det handlar om drygt 195 miljoner i statsbidrag för 2009. 195 miljoner är mycket pengar, samtidigt är ca en halvmiljon människor organiserade i olika handikappförbund och utslaget på dessa förbunds medlemmar så blir det 390 kronor per medlem. 390 kronor som ska räcka till att den interna informationen når alla medlemmar, ett medlemsregister och allt annat som krävs för att en demokratisk organisation ska fungera. Förbunden tar naturligtvis också ut medlemsavgifter men det handlar inte om stora summor då de flesta anser att ekonomin inte ska hindra folk från att ansluta sig.

Idag arbetar handikapprörelsen gentemot lagstiftare och myndigheter, det sker i olika former av uppvaktningar, samråd, remisser, arbetsgrupper och delegationer. Ett arbete som kan vara framgångsrikt när det gäller att påverka och det är viktiga arenor när det gäller att förändra samhället. Hur framgångsrikt det är varierar över tiden och mellan olika regioner.

De flesta tycker nog att framtagandet av den nationella handlingsplanen ”Från patient till medborgare” var en framgång där handikapprörelsen var en viktig aktör. När det gäller förverkligandet av planen har politikerna svikit och vi inom handikapprörelsen har inte förmått skapa den opinion som behövts för att säkra dess genomförande. Vi behöver alltså bli mycket, mycket bättre på att bilda opinion, föra fram våra krav på ett sådant sätt att vi inte kan nonchaleras eller enbart bemötas med välvilja. Ett exempel att ta efter är ”Marschen för tillgänglighet” som genomfördes den 13 juni. Marschen mobiliserade människor på många platser i Sverige och fick samtliga riksdagspartier att utlova en lag där otillgänglighet blir en diskrimineringsgrund. Löftet är givet och nu måste vi se till att det hålls genom att fortsätta och skapa opinion i frågan.
Jag menar att handikapprörelsen har alla förutsättningar att vara den radikala organisation som Erik Ljungberg efterfrågar. Jag delar hans uppfattning att ”det behövs nya perspektiv, uppfinningsrikedom och ett jävlar anamma”. Vi behöver bli bättre på att synliggöra våra krav, våra rättigheter och att bilda opinion för dessa.

Det står inte i motsats till att vi också ska fortsätta att möta lagstiftare och myndigheter för att direkt påverka de beslut som rör oss alla. Ska vi lyckas med att utveckla handikapprörelsen till den maktfaktor den borde vara så behövs många engagerade människor. Jag välkomnar Erik Ljungberg i det arbetet.

Ingrid Burman
ordförande Handikappförbundens samarbetsorgan

Läs mer:

Följ debatten om handikapprörelsens framtid »

Text:

Kommentarer är avstängda.