Erik, Jag håller med dig! Jag undrar också. Var finns den radikala handikapprörelsen? Var finns alla som vill förändra samhället?
I lördags gick vi Marschen för tillgänglighet för sjunde året i rad. Marschen har vuxit för varje år, både till antal orter och antal som demonstrerar. Men – faktum kvarstår – de totalt 2500 personer som deltog över landet utgör inte ens en promille av alla som borde protestera, som borde höja sin stämma och kräva att få komma in, som borde stämma in i talkören ”Vad vill vi ha – tillgänglighet – när vill vi ha det – nu!”. Betyder det att övriga tycker det är bra som det är? Kan man egentligen tolka det på annat sätt?
Naturligtvis finns all anledning till självkritik och självrannsakan inom handikapprörelsen. Gör vi rätt saker? Gör vi på rätt sätt? Ibland fastnar vi inom handikapprörelsen i att det ska göras som det alltid gjorts, alternativt så låter vi inte en ny generation eller nytillkomna medlemmar testa sina vägar utan hänvisar till att det där har vi försökt förr och det funkade inte.
Påverkansarbete handlar också många gånger om slit och upprepning, om att skapa kontakter och om att inte ge upp. Mycket arbete görs som inte syns, men jag vågar ändå lova att om det inte gjordes skulle verkligheten se värre ut än den gör, om inte DHR och andra varit med och försökt påverka. Faran är att en medverkan eller dialog kan uppfattas som godkännande och fungera som ett alibi.
Jag hävdar därför ståndpunkten att aldrig ”godkänna” halvdana lösningar, att aldrig gå med på kompromisser eftersom de skjuter de bra lösningarna och de genomgripande förändringarna på framtiden. Vi är en väljargrupp att räkna med, men för att det skall få genomslag måste våra frågor debatteras så vi får en allmän opinion, inte enbart en intern diskussion.
Jag delar i stort din uppfattning om gnällandet, det handlar om hur vi framför vara åsikter och om hur vi ser på oss själva. Jag tror det är viktigt att vi när vi beskriver verkligheten gör det på ett sätt så vi inkluderar oss själva och får människor att förstå och känna igen sig. Om inte vi ser på oss själva som en självklar del av samhället, hur skall vi då kunna få andra att göra det? Jag tror också det är av avgörande betydelse för vår trovärdighet att vi lever som vi lär och att vi lever upp till våra ideal.
Vi måste vara mer radikala! Det behovs en uppvaknande och vet du vad Erik – jag tror det är på gång! Det pyser och pyr både här och där och jag ser det komma. Jag tror på en ny vår för både handikapprörelsen och för DHR. Jag tror att såväl enskildas initiativ som DHRs och andra handikapporganisationers röster behövs. Jag tror på många olika sätt att reagera och agera.
Jag står precis i begrepp att samla ett nätverk av DHR-aktivister runt mig, och jag hoppas du vill ansluta dig? Vi ses på barrikaderna!
Maria Johansson är förbundsordförande i De Handikappades Riksförbund.
Läs mer:
Erik Ljungberg: Var finns den radikala handikapprörelsen?
Text: admin