Ett av mina stora intressen är att resa. Det hinner knappt gå en vecka från det att jag kommit hem, innan jag vill sticka igen. Efter att ha varit borta en längre tid denna gång, har viljan att bosätta mig någon annanstans bara ökat.
Fast är det så flott att bo någon annanstans? När semesterskimret över platser man besökt lagt sig, finns även där en vardag.
Mina erfarenheter är mestadels från USA. Jag är ju lite av en USA-fantast och det är där, det är lätt att dras med i ”land of dreams euforin” när man turistar, men det är också där som kontrasterna är som tydligast.
Det är omöjligt att inte se vardagen då och då även om skygglapparna är effektiva när man vill.
Det som märks först är den sociala utsattheten, förvisso skiljer det sig på hur noga olika städer ”städar undan problemet”, men många är hemlösa och en stor del av dem har funktionsnedsättning. Saker som assistans och hjälpmedel är bara att glömma om man inte har privata försäkringar och hjälp från familj.
Det andra som märks är välviljan. Ni vet ”du är så duktig, vad kul att du också får komma ut lite”-mentaliteten. Att det förmodligen är min mamma och pappa som finansierat resan tas för givet och det är alltid någon som talar om för mina assistenter att de är sådana fina vänner som hjälper mig.
Den tredje och i denna berättelse sista saken som jag uppmärksammar är osynligheten.
Vad menar hon nu? Jo människor som är mitt i livet och som råkar använda rullstol. Sådana som jag. Syns inte. De hemlösa syns och turisterna syns, men var är alla andra?
Har under mina resor nästan aldrig sett arbetskollegor
ute på ”after work”, partygänget på dansgolvet eller en fika med de nu allt mer förekommande ”lattemammorna”. Alla de sammanhangen som jag brukar befinna mig i hemma i Sverige, sammanhang där jag ofta ser andra som använder rullstol, är i USA helt osynliga.
Och hit vill du flytta? Varför utsätta sig för detta? Som jag nämnde, kontrasterna men också motsägelserna. Samtidigt som det ovannämnda
är deprimerande, så finns två fantastiska fenomen som i alla fall gör turistandet
till en dröm.
Till att börja med tillgängligheten. Om det så är buss, bergochdalbana eller restaurang, du kan komma in nästan överallt, på något sätt. Det är så sjukt befriande att det bara fungerar och man blir löjligt glad när saker som hemma
kräver förberedelse, planering och bekräftelse bara är att ta för givet.
En annan sak är den självklara inkluderingen, amerikanerna är superbra på att fixa och trixa så att det fungerar, med service, inställning och handling. Min närvaro är inte ett dugg konstig.
Det jag tar upp nu i sista stycket, motsäger nästan allt annat jag berättat. Helt enkelt, USA i ett nötskal. Att säga borta bra men hemma bäst är att ta i. Det är nog bara så att mitt eventuella andra hem, är på en av mig, ännu
outforskad plats.
Sa någon Tokyo???
Karolina Celinska är ombudsman vid DHR
Taggar: Tillgänglighet, USA, resa
Text: admin