Helena Svensson sitter vid ett skrivbord fyllt med böcker och papper.
– Jag har alltid gillat att möta och samtala med olika individer. Det handlar ju om att försöka påverka, säger Helena Svensson, 26.
Hon har varit aktiv i Förbundet Unga Rörelsehindrade sedan 18 års ålder. Tidigare satt hon med i förbundsutskottet, FU (numera FS).
I dag är hon sekreterare i Göteborgsklubbens styrelse och sedan förbundsmötet i september är hon ett av förbundets två språkrör.
– Ju äldre jag blivit desto mer har jag insett att man kan påverka utvecklingen, både som enskild individ och genom förbundet, säger Helena.

Men för att vinna kampen så behöver man bra verktyg. Helena skaffar dem genom akademiska studier.
Hon har pluggat psykologi vid Göteborgs universitet och nu läser hon sociologi och socialt utvecklingsarbete – beteendevetenskap – vid Halmstad högskola.
Under 2010 blir hon klar med det treåriga programmet. Endast en C-uppsats återstår. Den kommer sannolikt att avhandla någon fråga med koppling till funktionshinder.

Sedan ska Helena eventuellt
läsa socionomprogrammet, för att få ut en socionomexamen och därmed få breddad kompetens. Hennes ansökan ligger redan på ett antal universitet och högskolor, men det skulle innebära ytterligare fyra års studier.
– Jag vet inte om det blir så, men jag vill ha möjlighet att göra det om jag så vill. Jag har alltid en massa bollar i luften, säger hon och skrattar.
– Det är samma med de jobb jag söker samtidigt som jag pluggar. Det senaste fick jag inte, eftersom en annan sökande hade en utbildning i juridik. Men det kändes okej; jag har så mycket annat att göra.

Helena vill påverka. Därför skaffar hon kunskap, både om hur samhället fungerar och hur individens normer och värderingar spelar in.
Eller som hon själv uttrycker det: ”man måste kliva ut ur den egna boxen, inte fastna i det bagage som man bär med sig”.
– När man, till exempel, läser socialrätt så får man en helt annan bild av hur handläggare hanterar ärenden och fattar beslut, säger hon.
– Hela mitt liv har ju påverkats av olika beslut, om sådant som assistans och färdtjänst. Genom att också se det från den andra sidan så kan man tänka ett steg längre, få en vidare bild.

Med andra ord:
Genom att veta hur beslutsapparaten och handläggarna fungerar så ökar möjligheten att genomdriva sina egna mål.
Men det var inte självklart att Helena skulle satsa på högskolestudier. Hon har en CP-skada och nedsatt rörelseförmåga i vänster sida, vilket gör att hon använder rollator, rullstol och permobil.
Det var ett stort beslut att börja plugga på heltid.
– Tidigare gick jag på aktivitetsersättning, det har jag inte nu. Istället måste jag låna pengar av CSN, dra på mig skulder, utan att veta om jag får ett jobb, säger Helena.
– Jag kommer nog att möta fördomar kring min funktionsnedsättning i någon kommande arbetsintervju. Detta gör, tror jag, att jag måste stå på mig och visa att jag är rätt person för det jobbet.

Helena tror att det är rädslan för att förlora den ekonomiska tryggheten  som gör att vissa unga med funktionsnedsättning väljer att inte plugga vidare efter gymnasiet.
Hon har full förståelse för det, men hon vill ändra på det.
– Alla har olika förutsättningar och man måste bestämma själv. Men jag tycker att alla borde fundera en gång extra på om det inte är värt att satsa på högre studier, om detta är möjligt.
– Vill man få ett mer kvalificerat jobb så måste man våga satsa på utbildning, konstaterar hon.

Idag handlar Helenas eget liv mest om akademiska studier och engagemanget i Unga Rörelsehindrade. Det finns massor av frågor som hon vill påverka. Inte minst inom utbildningsväsendet.
Fysisk tillgänglighet är en central fråga i alla sammanhang. Ibland har det uppstått problem, men Helenas erfarenhet är att personalen på högskolan oftast vill hjälpa till med att hitta bra lösningar.
Även bemötandet har förbättrats under senare år.
– Det är inte längre en stor grej att en person använder rullstol.

Men allt kan förstås bli ännu bättre.
– Man kan påverka extremt mycket bara genom att prata och interagera med andra. Det är jätteviktigt. Därför är det så tråkigt att det finns så få studenter med funktionsnedsättning på högskolan, säger Helena.
– Men man måste vara beredd att prata för sig. Man sticker ju ut ur mängden. Så enkelt är det, konstaterar hon.

För Helena har studier på universitet och högskola inneburit både ökade kunskaper och stärkt självförtroende.
– Om jag är nöjd och mår bra och sysslar med något som jag brinner för så kan jag vara med och påverka samhället.
Exakt hur det ska gå till vet hon ännu inte.
– Jag vet att jag kan bidra med något. Det är jätteviktigt. Men jag har inte hela bilden klar för mig. Någon gång vill man ju få ett jobb också.

Den här artikeln har följande taggar:
Förbundet unga rörelsehindrade, Helena Svensson, utbildning

Text:

Kommentarer är avstängda.