KRÖNIKA: Högstadiet var för min del en tid av kaos. Jag gick i en klass med icke funktionsnedsatta personer vilket jag trivdes mycket bra med, men det var oturligt nog det enda jag trivdes med.
Jag hade en hel del oförstående lärare som pratade med mig som om jag vore två personer då jag alltid hade med min assistent på lektionerna. Jag fick ofta påminna lärarna om att det faktiskt var jag som gick i skolan – inte jag och assistenten. Att jag var en person och inte två.
Gymnastiklektionerna var allt som oftast inte anpassade så att alla kunde delta, jag satt på kanten och twittrade istället för att vara delaktig på lektionerna. Om jag någon gång kunde få min nödvändiga stretching betydde det inte att jag kunde delta i den undervisningen som övriga i klassen fick, utan jag låg på en matta och gjorde mina övningar i kanten av salen när övriga klassen fick springa runt.
Min plats på mattan kunde jag inte alltid räkna med heller, för att om de andra skulle spela fotboll blev jag så gott som bortsjasad för jag ”var i vägen”. Det var precis det hen sa: Jag var i vägen, jag skulle flytta på mig för att resten av klassen skulle spela fotboll. Jag kände mig kränkt. Jag blev rejält särbehandlad och det värsta var att jag tillät det ända tills jag började nian.
Att även andra lärare talade över huvudet på mig gjorde inte situationen bättre, det var ansträngande att säga åt lärarna att jag faktiskt är en person och att de kunde prata till mig istället för assistenten. Varje dag fick jag påminna åtminstone en lärare.
Det blev tröttsamt och jag gick flera gånger till rektorn. Det verkade hoppfullt efter mötena, men så gick det en vecka eller två och så ramlade allting tillbaka till ruta ett igen.
Alla lärare borde få någon slags utbildning i bemötande. Dessutom borde alla lärare intressera sig lite mer och jobba för bättre integrering i klassen.
Mitt betyg i gymnastik var ett E vilket är ett godkänt. Jag kämpade för att höja det, men vid ett betygsnack fick jag veta att jag inte hade chansen att få ett högre betyg, på grund av att jag inte kunde göra allt enligt läroplanen.
Efter nästan tre års kämpande för att jag skulle bli bemött som vem som helst, för att jag skulle kunna delta i undervisningen märkte jag att ingenting gick fram hos lärarna. Jag gav upp. Jag började istället skolka och må dåligt.
Ingen ska behöva ha det såhär, men trots detta tycker jag ändå att personer med funktionsnedsättning ska välja att gå i en skola tillsammans med icke funktionsnedsatta personer.
Riksgymnasierna, för att ta ett exempel, leder inte till normalisering av personer med funktionsnedsatta ute i samhället. Riksgymnasierna klumpar ihop oss och skapar fördomar.
Lösningen är att försöka föra en bra dialog med läraren från början så att läraren varken ser assistenten eller vår funktionsnedsättning. Lärarna måste se oss som personer, för vi är inte vår funktionsnedsättning.
Målet är samma rättigheter överallt, för alla personer. Även i skolan!
Text: Johanna Andersson
Inkludering när den fungerar som den skall är kanon. Tyvärr gör den ju inte det. Alla med funktionsnedsättning tycker kanske inte heller att inkludering är det bästa. Jag tycker framförallt att det är upp till varje individ att få välja själv vilken typ av skolgång man vill ha. Alla fungerar och tänker inte lika. Alla mår inte bra av att inkluderas.
Jag förstår inte. Vilket barn vill inte inkluderas? Vilket barn vill stå utanför i kylan?