Malin Larsson jobbar i en maskin på gymmet– Jag har tränat så mycket jag orkat. De första åren var det bara rehab, sedan har jag intensivtränat i perioder, promenerat mycket och gått på gym.
Fram till 21-års ålder var Malin Larsson med i svenska landslaget i segling, i klassen E-jolle. Malin deltog i två VM, men 1989 brast plötsligt ett blodkärl i hjärnan; hon drabbades av en stroke och riskerade att bli totalförlamad.

Flera års tuff
rehabilitering begränsade dock skadan till halvsidesförsvagning. Vänster arm är ”helt obrukbar”, men Malin har utbildat sig till fritidsledare.
Idag jobbar hon på Dalheimers hus i Göteborg, med att stötta besökare mellan 18-65 år med funktionsnedsättning i gymmet och i badet. Två kvällar i veckan jobbar hon på husets korttidsboende.
– Det ska vara roligt att träna, man ska se fram emot det, säger Malin, som även deltagit i två VM-tävlingar i segling inom handikappidrotten.

Hon tror ändå att de flesta med funktionsnedsättning försöker så gott de kan. Men för många krävs det så mycket energi för att klara vardagen att de helt enkelt inte orkar göra så mycket mer.
– Fast många skulle kunna göra mycket mer – och därmed må mycket bättre, säger hon under en paus i sitt träningspass på Dalheimers Hus.
– Om man rör sig mer så kan man unna sig mer; godis, ett glas vin eller något annat. Att lägga på sig en massa kilon som rörelsehindrad gör ju bara livet ännu jobbigare.
– Det gäller att se möjligheterna, inte bara problemen. Alla kan göra något. Man måste fokusera på det man kan göra, inte på det som inte går.

Läs också: Många tränar fortfarande för lite

Taggar: hälsa, idrott

Text:

Kommentarer är avstängda.