På tisdag startar andra säsongen av Mot alla odds. Första omgången möttes av både skarp ­kritik och höga tittarsiffror. Men vad handlade programmet egentligen om – funktionshinder, hjältar eller offer?

Den här gången vandrar tio personer med funktionsnedsättning 50 mil genom Nicaragua, från Atlantkusten till Stilla havet. Sträckan är kortare, men mer svårtillgänglig terräng har utlovats denna gång.
Tobias Holmberg, ordförande i Unga Rörelsehindrade, vänder sig mot att serien sänds igen. Mot alla odds spär på fördomar om funktionshindrade som en segregerad grupp av glada och hjältemodiga personer – som behöver utmanas, anser han.
– Man kan aldrig få vara en vanlig människa på tv om man har en funktionsnedsättning. Man måste alltid vara något extremt, säger Tobias Holmberg, som har bojkottat själva programmet, men följt debatten i sociala medier tidningar och på tv.
Annars tycker han att serier där människor ställs inför utmaningar i helt nya situationer ofta är underhållande tv. Men konceptet som Mot alla odds bygger på leder tveklöst till hjälteskildringar och fokus på diagnoser, anser han.

Programformatet kommer ursprungligen från Storbritannien. Det har sålts vidare och förutom i Sverige också producerats för tv i Mexiko och Norge.
Inför premiäravsnittet anklagades SVT för att göra ålderdomlig reservat-tv – byggd på stereotyper – och att låna sig till freakshow. Är det så här SVT vill öka mångfalden i rutan? Varför inte ha med personer med funktionsnedsättning i Robinson eller Pluras kök? Och skulle tv komma undan om det till exempel varit en grupp homosexuella som skickades ut på expedition?

Ansvariga på SVT svarade att serien är en respektfull, nära och spännande skildring av personer som gör allt för att nå sitt mål. Men SVT har också talat om att programmet visar ”en ny sorts hjältar och förebilder”.

Det går förstås inte att komma ifrån att just den här berättelsen om att utmana sina gränser, och att vara beroende av varandra, bärs av förutsättningen att det finns en funktionsnedsättning som skapar extra utmaning.
Serien möttes också med höga tittarsiffror. Mot alla odds hade över miljonen tittare. I sociala medier beskrev många människor sin beundran över deltagarnas förmåga att göra sådant som de själva aldrig skulle förmå sig till.

Var reaktionerna nedlåtande? Nej, det tycker inte Anna von Koch som var en av deltagarna i förra årets program (då hette hon Sköld). Hon reagerar starkt på att serien skulle vara en freakshow. Det var äventyrslystnaden och viljan att berätta hur det är att leva med funktionsnedsättning på bästa sändningstid som fick henne att söka.

– Jag har bestigit Kilimanjaro. Jag triggas av äventyr av att få ta fram och visa mina styrkor istället för att alltid vara den som sticker ut på grund av min svaghet. Här kunde jag också hjälpa andra och det stärkte mig, säger Anna von Koch som har en synnedsättning.
För henne var det viktigt att försäkra sig om att hon inte skulle porträtteras som ett offer. Så tyckte hon inte heller att det blev. Mot alla odds handlar om många olika saker, menar hon: funktionsnedsättning, äventyr, normalitet och gruppdynamik.
– Ingen vill väl se ett program som bara handlar om handikapp.

Negativa reaktioner på serien har hon uteslutande mött från människor med egna funktionsnedsättningar, berättar hon.
– Jag tror att handikapprörelsen vill ha ensamrätt att nå ut med sitt budskap. Men det här var en tv-kanal som ville göra det på sitt sätt, säger Anna von Koch.

En del av gensvaret handlar förstås om att personer med funktionsnedsättning så sällan syns i tv. Hade det funnits en större bredd skulle det förstås vara lättare att prata om bra och dåliga gestaltningar, om bättre och sämre porträtt och berättarröster, och om att en del program inte faller alla i smaken.

Kanske är det också så att hjälteskildringarna ter sig ännu mer märkliga när rättigheter för personer med funktionsnedsättning samtidigt ifrågasätts i samhället utanför tv-rutan. Ytterligheterna blir påtagliga, stereotyperna går inte att runda.

Även om det finns exempel på dramaserier och nätproduktioner med funktionshindrade i biroller och huvudroller, så är det de känslostinna storproduktionerna som sticker ut. De som handlar om att om att få en ny ”chans” i livet, klara sig i öknen och att dejta.
Det är just hjältemodet Tobias Holmberg vänder sig mot. Om funktionshindrade oftare var med i olika program så vore det en helt annan sak, menar han. Då skulle förväntningarna på hur personerna porträtteras inte vara lika höga.

Samtidigt har flera av dem som varit med i Mot alla odds själva lyft upp att de blivit förebilder, testat gränser och revanscherat mot sin funktionsnedsättning istället för att anpassa sig till den. Och till den andra säsongen har 800 personer sökt om att få vara med.

Den norska motsvarigheten ”Ingen grenser”, där deltagarna gått över berget Snöhätta, har hitills sänts i två omgångar. Arne Lein, ordförande för norska funktionshinderrörelsen, berättar att han hade hoppats på en mer fördjupad och konstruktiv debatt i programmets kölvatten.

– Vi kunde inte enas om det här var gott eller elände och därför blev det ingen bra och skicklig debatt. Själv tror jag en sådan här serie visar på olikheter mellan människor. Vi har samma drömmar och tvivel och samma förväntningar på livet som alla andra. Rörelsen hade vunnit mycket på om vi fått fram och lagt fokus på det, säger han.
I Norge fanns det också en oro för att serien skulle leda till att kraven på tillgänglighet och universell utformning ifrågasattes. Den som kan ta sig över berg behöver väl inte sänkta trottoarkanter? Arne Lein har hört antydan till sådana åsikter, men bara i periferin.
Norska funktionshinderrörelsen använde sig av vandringen över berget för att visa att många människor aldrig kan göra en sådan expedition – men att en del går över ”sitt Snöhätta” varje dag.

– Vi använde den metaforen för att understryka vikten av ett samhälle som är tillgängligt för alla, säger Arne Lein.

FAKTA: Första avsnittet av andra säsongen av Mot alla odds sänds tisdagen 26 mars klockan 20.00 i SVT1.
Redan kvällen innan kan man se vad som har hänt förra årets deltagare sedan programmet spelades in.

Text: Erika Wermeling