Jag instämmer i det mesta som Rolf H. Johansson skrev 2009-11-04. Det nyss avslutade förbundsmötet var på ett oroande ”närsynt” sätt inriktat på interna problem. Medlemsavgiftens storlek, antal representantskap och namnbyte tog det mesta av tiden.

Men hur vi ska tackla de mest brännande frågorna behandlades ytterst kortfattat. Lars- Olof Eriksson försökte ta upp frågan om rätten till arbete och jag ville initiera en debatt om vårt internationella soliditetsarbete men förbundsstyrelsen avfärdade dessa frågor som att allt är bra med vårt arbete!
Om inte DHR förmår att lyfta fram de viktigaste frågorna för personer med en rörelsenedsättning och hur vi ska slåss mot problemen kommer vi inte ha någon framtid.

Rolf H. Johansson skriver att DHR ska bli en handikappolitisk kamprörelse istället för en folkrörelse? När jag först läste detta så tyckte jag det var ett motsägelsefullt påstående. Folkrörelserna i Sverige föddes ju som kamprörelser emot kung, adel och ett odemokratiskt samhälle. Folket samlades och utifrån sina erfarenheter formulerade de krav och utvecklade sina arbetsformer.

Men det var då det. Folkrörelser idag är kommun- och statsunderstödda organisationer som överlever tack vare dessa bidrag. Aktiva medlemmar behövs inte längre. Gunnar Myrdal sa en gång på -60- talet att ”SSU är ingen folkrörelse. Det är en organiserad köbildning för jobb i departementen”! Ett annat ungdomsförbund skrev in en pudel som medlem för att få upp medlemssiffrorna? Nå det kanske var den mest aktiva medlem styrelsen kunde hitta!
De politiska ungdomsförbundens fiffel med medlemssiffror pekar ju på ett jättestort demokratiskt problem.

Folkrörelsernas och partiernas passivitet är ett hot mot demokratin. DHR och andra handikapporganisationer försöker ju påverka via KHR på kommunal nivå men det är ytterst lite som kommer ut av allt arbete vi lägger ner där. Alltför ofta styrs vi också av politikernas och tjänstemännens dagordning av vilka frågor som tas upp. Vi borde själva, utanför parlamenten, driva fram de frågor som vi anser viktiga. Först då kan debatten och demokratin ryckas upp och medborgarna kan börja utöva sin demokratiska makt.

Det var en allmänpolitisk utvidgning men som jag anser har betydelse även för DHR. Jag anser att DHR bör:

• Jobba med flera intressepolitiska frågor.
• Försöka hitta samarbetspartner inom och utanför handikapprörelsen (vad säger man nu förtiden: personer med funktionsnedsättningsrörelsen?) och med dem formulera breda allianser för politiska krav. Varför inte ”Försvara välfärden”? Det borde kunna samla många människor och indirekt aktivera partierna och demokratin.
• Organisera DHR efter intressepolitiska aktiviteter. T.ex. så kan medlemmar som vill jobba med arbetsmarknadsfrågor samlas i grupper över avdelningsgränser och för en bestämd tid jobba med just dessa frågor.
• Förbundsmöten och representantskapsmöten som diskuterar intressepolitiska frågor.

Jag tror att det på sikt indirekt löser problemen med vikande medlemssiffror. Utvecklar vi våra intressepolitiska frågor så märks vi mer i samhället och flera människor söker sig till oss.

Den här artikeln har följande taggar:
DHR, demokrati

Text: admin