En affisch med Barck ObamaDet amerikanska valet är över och Barack Obama håller sitt segertal i hemstaden Chicago inför 100 000-tals överlyckliga anhängare. Ett presidentval som är ett av de mest uppmärksammade någonsin.

Obama talar om den amerikanska drömmen, olika grupper i samhället, inklusive personer med eller utan funktionsnedsättningar, som tillsammans formar Förenta Staterna.
Amerikanska presidentvalet handlade om den förste afro-amerikanske presidentkandidaten, finanskrisen och Irakkriget. Men detta presidentval handlade också om en demokratisk presidentkandidat som var den första kandidaten någonsin att lägga fram ett handikapppolitiskt valprogram och om en republikansk vice-presidentkandidat som ville bli förkämpe för familjer med barn med funktionsnedsättningar.

Den amerikanske presidenten John F Kennedy
sa en gång att han inte kände till några människor, bara väljare. Detta sätter också fingret på ett viktigt villkor för politisk lobbying – det är när du är synlig som väljargrupp som du också uppvaktas av politiker.
I USA är detta väldigt tydligt där man i högre grad än i Sverige kategoriserar befolkningen i minoritetsgrupper. I detta politiska klimat inriktade sig handikapprörelsen att synliggöra människor med funktionsnedsättningar som väljare under slagordet ”Disability vote”.

Med hänvisning till att 37 miljoner röstberättigade amerikaner har funktionsnedsättningar har American Association of People with Disabilities (AAPD) tillsammans med andra handikapporganisationer arrangerat utfrågningar av kandidaterna.
Den amerikanska handikapprörelsen består av en mängd organisationer som inbördes är väldigt olika. Allt från välgörenhetsorganisationer till militanta grupper med demonstrationer och husockupation som verktyg. Det finns inte heller någon paraplyorganisation eller samarbetsorgan som i Sverige. Den organisation som oftast får föra talan  i allmänna handikappolitiska frågor i media är AAPD som har medlemmar med alla former av funktionsnedsättningar.

I november 2007 var frågan
om vem som skulle bli Demokraternas respektive Republikanernas presidentkandidat fortfarande öppen. Då ordnade handikapprörelsen med AAPD i spetsen den första utfrågningen. Deltog gjorde bland annat Hillary Clinton som lovade att anställa 100 000 personer med funktionsnedsättningar i staten. Barack Obama deltog inte och Clinton framstod då som den presidentkandidat med de största ambitionerna. AAPD följde löpande presidentkandidaterna och uppmärksammade på sin webbplats om kandidaterna i sina tal nämnt personer med funktionsnedsättningar eller föreslagit handikappolitiska åtgärder. Men man tog inte ställning för någon kandidat.

När Obama slutligen stod som segrare
tog han över en del av Hillary Clintons förslag och lät utarbeta en handikappolitisk plattform. Både Obama och McCain har haft särskilda rådgivare anställda för att nå ut till olika grupper av personer med funktionsnedsättningar.

Demokraterna är det parti som har
det mest organiserade arbetet för att få in fler aktiva med funktionsnedsättningar. Vid demokraternas konvent i Denver 2008, där Obama utsågs till partiets presidentkandidat, kom betydligt fler delegater med funktionsnedsättningar beroende att demokraterna kräver att delstaterna skickar representativt urval av representanter utifrån olika grupper.
Tidigare har det gällt kvinnor och etniska minoriteter, men i år lade man till även ungdomar och personer med funktionsnedsättningar. Något motsvarande fanns inte hos republikanerna som av tradition inte är lika identitetspolitiska i sin framtoning.

Republikanernas presidentkandidat John McCain är själv en person med funktionsnedsättning efter skador han fick under Vietnam-kriget. Men själv lyfte han inte upp handikappfrågorna särskilt mycket under valrörelsen.
Det gjorde däremot hans vicepresidentkandidat Sarah Palin. Denna omstridda guvernör för Alaska var kontroversiell bland annat för sitt motstånd till abort. Men hon väckte uppmärksamhet för att hon så sent som i april fött en son med Downs syndrom.

I sitt tal på republikanernas konvent
lovade hon att slåss särskilt för familjer med barn med funktionsnedsättningar.
Vid sina valmöten hade hon sonen med och snart började allt fler familjer med utvecklingsstörning och liknande funktionsnedsättningar att delta vid hennes möten. En del debattörer menade att hon exploaterade sonen. Men Andrew Imparato, ordförande för AAPD, försvarade henne:

– Exploaterar hon sitt barn med funktionsnedsättning? Ja, det gör hon förmodligen. Men hon exploaterar också att hon är hockey-mamma, att hon är ung och att hon är guvernör för Alaska. Om du är politiker så visar du fram vad du har. Om detta är en av de saker som skiljer ut henne från de andra kandidaterna, så är det helt ok att tala om detta som en politisk fråga, sade Imparato i en intervju till ABC News.

När valet var över den 4 november tog nästa fas vid – besättande av politiska poster. Med vaktombyte i Vita Huset 20 januari 2009 följer också att ungefär 3000 politiska tjänster ska tillsättas – varav många är chefspositioner.
När Bill Clinton blev president utsåg han ett 40-tal personer med funktionsnedsättningar. Förväntningarna är stora att man ska nå ännu större framgång under Obama-administrationen.

Redan dagarna efter valet lade AAPD ut en uppmaning att skicka in namnförslag på personer. Avsikten är att lämna en förslagslista till Obamas medarbetare. Andrew Imperato medger dock att det inte är okomplicerat:
– Vi har inte samma tillgång till kvalificerade personer att föreslå som andra minoritetsgrupper. Många unga med funktionsnedsättningar går idag i vanliga skolor och identifierar sig inte alltid som en person med funktionsnedsättning och då är det svårt att få kunskap om dem. Vi får i första hand föreslå personer till de politiska poster som berör området rehabilitering och specialundervisning.

En av dem som arbetade
i Clinton-administrationen är Jonathan Young, jurist och historiker med rörelsehinder. Young anställdes under Bill Clintons andra valperiod som rådgivare och tippas av många att få en hög post inom Obama-administrationen. Han vittnar om svårigheter hos handikapprörelsen att förstå den roll han hade i Vita Huset:
– När jag anställdes så såg handikapprörelsen mig som deras representant. Men hallå, jag var faktiskt betald av presidenten. Mitt jobb var framför-allt att sälja in presidentens politik hos personer med funktionsnedsättningar snarare än tvärtom. Det hade många svårt att förstå.

Young pekar också på ett annat problem. När Obama utsåg en särskild samordnare i kampanjarbetet för att nå ut till väljargruppen personer med funktionsnedsättningar så valde han en blind jurist från Chicago, Kareem Dale.
En viss kritik framkom för att Dale inte hade varit aktiv i handikapprörelsen eller känd av andra personer med funktionsnedsättningar.
Young tycker att kritiken är oberättigad och jämför med den kritik Obama fick inledningsvis från vissa afro-amerikaner för att han inte var tillräckligt svart.
– Obama valde Dale för att han kände honom och för han litar på honom. Precis som hans andra rådgivare.

Young tycker dock ändå att handikapprörelsen har blivit mer professionell i sitt arbete men delar Imparatos syn att det fortfarande är för få personer med funktionsnedsättningar som har tillräckligt hög kompetens för att komma ifråga till de riktiga toppjobben.
För att på sikt ändå öka antalet personer med kompetens har AAPD ett särskilt program för att fostra framtidens ledare inom handikapprörelsen.
Varje år ordnar man praktikplatser vid Kongressen för högskolestuderande med funktionsnedsättningar. Under åtta veckor får praktikanterna delta i det politiska arbetet hos någon senator eller medlem av representanthuset. Under 2008 tog bland annat Barack Obama emot en sådan praktikant, Kevin Fritz. Programmet finansieras av företaget Mitsubishi.

Amerikansk politik ligger i framkant av att nyttja nya metoder och teknik för politisk PR och kommunikation. De svenska politiska partierna har varit oerhört intresserade av Obamas kampanj vilket vi förmodligen får se tecken på i den svenska valrörelsen 2010.

Obamas kampanj har präglats
av otaliga gräsrotsarbetare och en effektiv insamlingsverksamhet via webbplatsen my.barackobama.com. Genom den lyckades Obama organisera och samla in pengar i mycket stor omfattning.
På webbplatsen var det enkelt för en anhängare att ta initiativ till aktiviteter eller att se var det fanns möten genom att knappa in sitt postnummer och till exempel se vilka aktiviteter som var på gång inom en mils avstånd.

AAPD är mycket intresserade av att utveckla en liknande webbplats för sitt arbete. Sedan länge har man använt sig av e-postlista till sina medlemmar för att uppmana dem att kontakta politiker. Att gräsrötterna är aktiva är en förutsättning för att nå politisk framgång i sitt lobbyarbete i USA. Nästa steg är att utnyttja Youtube som politisk kommunikation. Antalet handikappolitiska bloggar är inte många men de blir allt fler.

Lars Lindberg

Läs Fredrik Granaths krönika om Barack Obama »

Text:

Kommentarer är avstängda.