Karin WestlundUnder hösten har det varit debatt om rätten och möjligheten att få skolundervisning för elever med funktionsnedsättningar.
Jag blev engagerad i frågan och vill därför skriva ner mina reflektioner om hur det var då, när jag var ung och fick min skolundervisning på institution och göra jämförelser med hur det är nu.

Debatten väcktes utifrån flera undersökningar om skolsituationen för elever med funktionsnedsättningar. En av undersökningarna, som presenterades av Rädda Barnen, Unga RBU-are, Barnombudsmannen och Pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet ”Särskild, särskiljd eller avskiljd”, gav en mörk bild av hur det ser ut för dessa elever idag (se SHT nr 6/7-08).
Än idag hälsas de inte välkomna till ”en skola för alla” utan diskrimineras.

Utbildningsradion hade inför
programmet Barnaministeriet och tv-programmet Skolfront ringt runt till 80 friskolor för att höra om deras inställning till att ta emot en elev som använder rullstol och en elev som hade ADHD.
Resultatet var skrämmande. Var tionde friskola sa nej till att ta emot barn med funktionsnedsättningar.
Fyra av tio tvekade och rekommenderade att man sökte till en kommunal skola. Skälet var kostnader för anpassning av skolan och behov av särskilda stödpersoner.

I min barndom fanns institutioner för barn med rörelsehinder och där fick man också sin utbildning. Är det egentligen någon större skillnad mellan att som förr ha särskilda institutioner för barn med funktionsnedsättningar eller att som idag neka dem tillgång till undervisning?

Förr var samhällets struktur
och okunskap om vad som kan göras för att underlätta och förbättra tillgängligheten en bidragande orsak till att institutionerna fanns.

Men idag? När mänskliga rättigheter
går som en röd tråd genom den svenska politiken, när Sverige har beslutat att  ratificera FN-konventionen om funktionshindrades rättigheter och när det finns en lag från 2006 som förbjuder diskriminering i skolan?!

Det förhållningssätt som dagens skolledare och myndigheter ger uttryck för kan inte accepteras.
Hur kan det vara så illa ställt med tillämpningen av de lagar som faktiskt finns och hur kan denna diskriminering tillåtas få fortgå år efter år?

När utbildningsminister Jan Björklund
intervjuades i programmet Skolfront var han visserligen skakad och lovade att skärpa skollagen när det gäller friskolornas rätt att neka att ta emot elever med funktionshinder. Det är ett framsteg ifrån det möte jag som förbundsordförande hade med honom 2007, då vi inte fick några utfästelser om skärpning av skollagen.
Men Jan Björklund har mycket mer att göra för att alla barn i Sverige i praktiken ska ha samma rätt till utbildning .

Karin Westlund

f d förbundsordförande i DHR

Vad tycker du? Delta i debatten! Skicka dina åsikter till oss!

Text:

Kommentarer är avstängda.