Vad är det som händer? Har panik utbrutit i regeringskansliet? Panik över att assistansen kostar pengar. Inte får de kosta så här mycket. Eller?
Kan man sätta pris på människors självständighet, frågade jag i en ledare hösten 2008?
Då väntade vi på LSS-kommitténs förslag till hur de utlovade besparingarna på assistansen skulle göras. Utifrån förslagen, men också utöver vad kommittén kom fram till, pågår nu en mängd åtgärder.
Bedömningsinstrumentet testas på ett antal försäkringskassor. Statskontoret tittar på användningen av assistansersättningen och nyligen gick tiden ut för att ansöka om tillstånd att bedriva assistansverksamhet.
Som om inte detta vore tillräckligt har dessutom en enmansutredning tillsatts som ska komma till rätta med kostnadsutvecklingen.
Då som nu är mitt självklara svar – nej! Man kan inte sätta pris på människors självständighet!
”Något av det vackraste i propositionsväg som någonsin lämnat detta hus! Ungefär så uttryckte sig socialminister Bengt Westerberg när han presenterade sitt skötebarn, handikappreformen.” enligt DHRs skrift ”80 år av rörelse”.
Berättelserna är många om hur livet förändrades i sina grundvalar när assistansen kom 1994. Unga människor kunde plötsligt frigöra sig från sina föräldrar, deras mammor kunde börja arbeta utanför hemmet, makar kunde vara makar på lika villkor och för många öppnades möjligheter att skaffa egen bostad, studera, arbeta, bilda familj. Självbestämmandet var här.
Vad betyder ord som självbestämmande och möjlighet att leva som andra? Vad betyder dessa begrepp när det kommer pengar med i bilden?
Enmansutredningens direktiv att ge förslag som ”kommer till rätta med kostnadsutvecklingen” väcker naturligt stor oro hos assistansberättigade och hos oss i DHR. Men vi känner också frustration över att bevisen för att reformen är kostnadseffektiv inte går fram.
Dessutom: Att ge människor möjlighet att leva som andra kostar pengar. Menar beslutsfattarna verkligen allvar med att man ska få leva självständigt och delaktigt måste de också inse att assistansen kostar.
Vi borde känna trygghet i att man tar tag i fusket – självklart fördömer vi bedrägerier och annan kriminalitet. Men vi känner också en stor oro för att regeringens iver att hålla nere kostnaderna spiller över på allt det andra, på reformens intentioner.
Min uppmaning till regeringen är att ta det lite lugnt, invänta resultat av de åtgärder som redan gjorts och framför allt – försvara reformen och dess intentioner.
Maria Johansson är förbundsordförande i DHR
Den här artikeln har följande taggar:
Maria Johansson, LSS, Statskontoret
Text: Maria Johansson