Eftersom jag är uppväxt i en DHR-familj – min syster är funktionshindrad – så vet jag av erfarenhet hur viktigt det är att omvärlden och våra folkvalda tar frågan om funktionsnedsattas rättigheter på allvar. Vackra ord och klappar på axeln duger inte. Det behövs handling och resultat. Både här hemma och i EU.
 
Mina partikollegor i Europaparlamentet, och särskilt Inger Segelström, var de enda som från svensk sida engagerade sig i parlamentets likabehandlingsdirektiv. I nära samarbete med bl a DHR kunde Inger lämna in ett antal ändringsförslag för att förstärka direktivets innehåll.
 
En viktig del av ändringarna handlade om att stärka rättigheterna för funktionsnedsatta men också om att göra kopplingen till den FN-konvention Nils Duwähl nämner mycket tydlig. Vinsten blev att otillgänglighet klassas som diskriminering.
 
Jag är väldigt nöjd över detta – men samtidigt oroad över att en stor majoritet av den konservativa/kristdemokratiska gruppen i parlamentet röstade emot detta förslag. Deras representanter kallade detta beslut om mänskliga rättigheter för "en oproportionerlig byråkratisk börda" vilket för mig framstår som minst sagt osolidariskt och definitivt förkastligt.
 
En av de viktigaste delarna i skapandet av ett socialt Europa, där människan och inte marknaden sätts i centrum, handlar om införlivandet av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Om jag den 7 juni blir invald i Europaparlamentet kommer jag att fortsätta arbeta för mänskliga rättigheter för alla. Det är en fråga som jag omöjligt kan kompromissa om. Vi socialdemokrater sätter människan först. Därför kommer vi också att fortsätta kämpa för ett starkt likabehandlingsdirektiv.

Läs mer:

Följ SHTs debatt inför EU-valet »

Text: admin