Arbetets betydelse för den enskilde har i decennier framhållits av så gott som samtliga politiska partier i Sverige. Det finns alltså ett massivt stöd för själva grundidén, arbete för alla, baserad på uppfattningen om arbetet som en central och väsentlig del i alla medborgarnas liv.

Men om rätten till arbete faktiskt omfattat alla vuxna skulle det vara en verkligt progressiv vision. I praktiken är det många personer med begränsad arbetsförmåga på grund av funktionsnedsättning som står utanför arbetsmarknaden av olika individuella eller strukturella skäl.
Statistiken visar år efter år att arbetslösheten är högre, antalet deltidsarbetande fler och inkomsterna lägre för de med nedsatt arbetsförmåga än för genomsnittet. Tyvärr har situationen också förvärrats under de senaste årtiondena.
 
Vi har lämnat en långvarig högkonjunktur med sjunkande arbetslöshet. Trots detta har arbetslösheten varit fortsatt hög för personer med nedsatt arbetsförmåga. 
Nu är vi mitt inne i en krympande ekonomi och då efterfrågar betydligt fler insatser för att, trots ohälsoproblem eller funktionsnedsättning, få chansen till arbete.  Denna ökade efterfrågan på arbete är en önskad effekt beroende på förändringar av sjukförsäkring och ändringar av beslutspraxis vid aktivitetsersättning. Förändringar som leder till fler arbetssökande med funktionsnedsättning och/eller med ohälsoproblematik.
 
Idag finns en uppsjö av regler och lagstiftning kopplade till funktionsnedsättning och arbete. Aktivitetsstöd, aktivitetsersättning, sjukersättning varaktig och tidsbegränsad. Ansvar för insatserna bollas mellan myndigheter och nu byggs ytterligare en instans ut nämligen Finansiell samordning, Finsam.

För flertalet berörda finns små möjligheter att orientera sig bland aktörer och regler. Detta gör att den enskilde likväl som arbetsgivare lätt kommer i kläm mellan myndigheter och regelverk. Snart krävs professionella samordnare för att stödja den enskilde.

För att nå anställning krävs inte bara en önskan om att få jobb. Det krävs också en matchning mellan arbetsgivarens behov och den arbetssökandes kompetens och arbetsutbud.
För många med liten eller ingen yrkeserfarenhet, långvarigt utanförskap från arbetsmarknaden och komplexa behov av stöd sker inte detta utan aktiv samordnad medverkan från exempelvis arbetsförmedlingen.

Det har tidigare visat sig att arbetsgivare som anställt personer med funktionsned–sättningar har en positiv erfarenhet av detta medan arbetsgivare utan denna erfarenhet är mer skeptiska.
Trots detta har mycket lite gjorts för att motverka felaktiga föreställningar om arbetsförmågan hos personer med funktionsnedsättningar. Föreställningar som de facto som styr besluten när arbetsgivare ska nyrekrytera.

I vårt (Activa) snart tjugoåriga arbete är det arbetsgivare i den privata och ideella sektorn som anställer personer med funktionsnedsättningar. Dags nu för den offentliga sektorn att visa vägen.
Man kan fråga sig om det är resurser och bra utvärderade åtgärder som, i samverkan med den enskilde och tillsammans med den presumtive arbetsgivaren, leder till en långsiktigt hållbar etablering på arbetsmarknaden?
Sanningen är den att det idag saknas kunskap om effekterna – för den enskilde och för arbetsgivaren – när det gäller många av stödåtgärderna. 

Den kunskap som ändå finns används inte i tillräcklig omfattning. Metoden kallas Supported employment, en effektiv och utvärderad metod både internationellt och nationellt men som i mycket  begränsad omfattning används av arbetsförmedlingen, SIUS, och av Stiftelsen Activa. Supported employment är en metod som borde få betydligt större användning.

Med hänvisning till ovanstående skulle jag därför vilja se följande för att skapa en arbetslinje för alla arbetssökande:

• Öka forskningen när det gäller arbetsmarknadsåtgärder – val av åtgärder måste grundas på evidens och inte som idag på moral och allmänt tyckande.
• Förenkla och renodla regelverk kring ersättningar och bidrag.
• Samordna insatserna till den enskilde på ett effektivt och begripligt sätt.
• Utveckla supported employment både inom och utanför ramen för arbetsförmedlingens uppdrag.
• Tillför 50 000 fler lönebidrag med hög ersättningsnivå under lång tid, kompletterat med riktade coach/samordningsinsatser.
• Påverka samhällets attityder till personer med funktionsnedsättningar genom insatser/utbildning inom alla samhällssektorer med start i skolan.
• Uppmärksamma arbetsgivares och arbetssökandes behov av långsiktigt och samordnat stöd.
• Lyft fram och uppmärksamma förebilder både som arbetsgivare och arbetssökande.
• Låt offentliga arbetsgivare gå före och visa hur mångfald i praktiken kan utformas.
• Skapa en tillgänglig utbildning för alla på alla nivåer.
• Använd diskrimineringslagstiftningen mer aktivt när det gäller funktionsnedsättning och arbete. 

Örjan Samuelsson är verksamhetschef på Stiftelsen Activa i Örebro län.

Text: admin