Agneta EkströmHon bubblar av engagemang, inte minst om tillgänglighetsfrågor och vikten av att från grunden bygga ett samhälle som inkluderar alla. Men liksom de flesta andra som passerat 65-årsdagen kan Agneta Ekström i Norrtälje konstatera att samhällets stöd till personer med nedsatt rörelseförmåga lämnar en hel del övrigt att önska för ålderspensionärer.

I år har hon hunnit fylla 69 och kan se tillbaka på den omvandling av livet som ålderspensioneringen innebär. Och det är inte bara de lagstadgade åldersgränserna om bilstöd, LSS och handikappersättning som sätter käppar i hjulen för ett aktivt liv som ålderspensionär.
– Habilitering och rehabilitering är jättesvårt att få. Där jag bor får man bara bassängträning tio gånger per säsong. Så säger reglerna, hävdar de , men det accepterar inte jag. Så jag har kämpat mig till tio gånger till, säger Agneta Ekström.
– Förut kunde man få åka på kontroll en gång om året för att kolla upp hur saker fungerar i vardagen. Det är ju viktigt för att kunna leva ett rikt liv. Men nu är det svårt att komma i väg på någonting, fortsätter hon.

En av de första sakerna som försämrades efter 65 var att handikappersättningen omprövades. Först hette det att hon helt skulle mista ersättningen. Från mellannivån ner till noll.
– Då fick jag kämpa. Jag hade god kontakt med min handläggare, och det kanske hjälpte mig, men det dröjde nästan nio månader innan jag fick tillbaka ersättningen. Fast då på lägsta nivån, säger Agneta Ekström.
– Om jag inte hade känt handläggaren så bra hade jag varit i underläge. För så är det, man är så gott som alltid i underläge mot handläggarna, tillägger hon.

Nu tillhör Agneta Ekström inte de som drabbats allra hårdast av ålderspensioneringen. Hon har nämligen personlig assistans. Vid 63 års ålder ramlade Agneta Ekström på balkongen och skadade sitt starkaste ben. Från den dagen blev hon hänvisad till rullstol. Tur i oturen, får man kanske säga, var att olyckan inträffade när den gjorde. Den som får funktionsnedsättning efter 65 har nämligen ingen möjlighet att få del av insatsen.
– Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan assistansen, säger Agneta Ekström och gläds åt den frihet som insatsen innebär jämfört med hemtjänsten som hon annars skulle vara hänvisad till.

Även när det gäller bilstöd, en annan insats med 65-årsgräns, lyckades hon tajma ansökan ganska bra (om man ser det ur ett 65-årsperspektiv). Strax före 65 beviljades hon bidrag till att köpa en anpassad bil. Men friheten att vara bilburen varade inte så länge. Den försämrade ekonomin efter 65 gjorde att hon tvingades sälja bilen.
– Så nu är jag tvungen att åka färdtjänst i stället, och vad kostar inte det samhället?

Hon tycker att sättet som äldre med nedsatt rörelseförmåga bemöts på i dag är ett tecken på att välfärden och visionen om det inkluderande samhället har börjat monteras ner.
– Jag har bott på institution när jag var barn och har sett hur vi successivt har byggt upp det här samhället. Men vi kan inte ta någonting för givet.
Jag frågar vad hon skulle önska av samhället? Vilka insatser skulle betyda mest för att hon skulle kunna leva det aktiva liv som hon vill göra?
– Jag tycker att man borde kunna garantera en viss miniminivå på levnadsstandarden. Vi vet att man har större omkostnader. Handikapp­ersättningen borde höjas så att man kan leva ett aktivt liv, komma i väg på resor och rekreation eller vad man nu vill göra, säger Agneta Ekström.
– Den där oron för att livet inte ska fungera är inget bra att leva med. Vart kan jag vända mig? Vem tar ansvar?
– Alla blir äldre. Vi dör inte vid 65-70 längre. Vi har bättre mediciner och bättre hälsa. Då är det viktigt att man höjer ribban även oss som har nedsatt rörelseförmåga.

Den här artikeln har följande taggar:
äldre, 65-årsgränser, rehabilitering, handikappersättning, personlig assistans, bilstöd

Person i elrullstol matar duvor på torgetMer läsning:

Så slår 65-årsgränserna

Läs artikeln »

Mona JoelssonKrönika Mona Joelsson:

Omyndigförklarad vid 65

Läs krönikan »

Text:

Kommentarer är avstängda.