Varför går det annars så sakta, står så stilla eller till och med går bakåt när det gäller utvecklingen mot ett tillgängligt Sverige?
Ett Sverige där funktionshinderperspektivet skulle genomsyra alla politikområden, ett Sverige där vi skulle se olikheter som berikande och människor med nedsatt rörelseförmåga som resurser.
2000 antog en enig riksdag en nationell plan för handikappolitiken fram till och med 2010. En plan som också innehöll det mätbara målet att enkelt avhjälpta hinder skulle undanröjas.
Nio år senare frågar jag mig om man någonsin trodde på det beslut man fattade?
Den politiska tystnaden är helt klart en betydande förklaring till att planen inte inneburit någon större skillnad i människors dagliga liv.
När politiker i den allmänpolitiska debatten redogör för sina visioner pratas det ofta om allas lika värde, grupper (barn, ungdomar, äldre, invandrare, homosexuella) räknas upp och situationer exemplifieras.
Årets partiledartal i Almedalen var inget undantag. Uppräkningen fortsatte även här, men utan att människor med funktionsnedsättning nämndes (Lars Ohly undantagen).
Valet att i sina politiska visioner helt utesluta personer med funktionsnedsättningar, att inte nämna att det pågår ett arbete med att göra bristande tillgänglighet till diskriminering – både här hemma i Sverige och i EU – valet att inte ens uppmärksamma att den nationella handlingsplanen går i mål nästa år – det är en skam och en nonchalans utan dess like och inget annat än medveten exkludering.
Det finns många högt uppsatta partipolitiker som är kunniga och insatta i frågan om tillgänglighet och som har ett funktionshinderperspektiv inom sina respektive politikområden – men detta till trots väljs budskapet bort när de prioriterar vad som skall sägas i den allmänna debatten. När de väljer budskap till sina väljare, till allmänheten – då försvinner tillgänglighetsfrågan och raderas ut.
När det handlar om samhällets utveckling, då man vill flytta fram positionerna och inkludera, kategoriseras bristsande tillgänglighet som särintresse istället för att ses som diskriminering. Trots att tillgänglighet är bra för alla och nödvändigt för många.
Så länge inte våra politiker på högsta nivå inkluderar frågan i den allmänna politiska debatten kommer inte heller vi som har rörelsehinder att inkluderas i samhället. Det vet politikerna och det finns ingen ursäkt.
Nästa år är det riksdagsval. Valprogrammen och valrörelsen innebär en möjlighet att bryta trenden, att låta de vackra formuleringarna få liv och göra dem till verklighet.
Text: Maria Johansson