Vad vi önskar se förverkligat efter ett val, oavsett vinnande regeringskombination, beror inte bara på egenskaper som funktionsnedsättning. Det beror på djupt personliga tolkningar om vad medborgarskap innebär.
Efter nästan tre decennier som funkis har jag kokat ner mina preferenser till att handla om två huvudkoncept: ”självbestämmande” och ”lika villkor”.

Jag antar att vi alla lever med olika behov av kontroll över det egna livet och tilltro till den egna kapaciteten.
I mitt fall är rätten till lika villkor i alla lägen prioriterad. Det är därför jag så starkt tror att utrotande av diskriminering och möjliggörande av delaktighet är grundläggande.
Jag vill att vi äntligen erkänner att otillgänglighet är diskriminering, att vi sätter till resurser för att skapa tillgänglighet till alla de samhällsområden där det gemensamma livet formas och pågår.

Det kan tyckas girigt men inte ens ett tillägg till den nuvarande diskrimineringslagen, som klassar brist på skäliga anpassningar som diskriminering, är tillräckligt för mig.
Tidsglappet mellan de elever som fick rätt till folkskola 1842 och sådana som jag med rörelsehinder är 120 år, 125 för elever med intellektuella funktionsnedsättningar.

Hela folkhemmet, det moderna samhället är byggt utan en tanke på funkisars inkludering.
Någonstans är det dags för alla dem, som kan delta på lika villkor 2010 därför att de klarar av att passera som normala, att sätta våra behov av ett samhälle anpassat också för oss först.

Så oavsett vinnande parti eller regeringskonstellation så önskar jag mig – nej jag förväntar mig – ett tillägg till diskrimineringslagstiftningen och en aggressiv satsning på tillgänglighet.
Jag förväntar mig också rätt till självbestämmande i det privata livet. Vi är bara så ”svaga” eller i behov av att ”tas omhand” som välfärdssystemet gör oss.

Att ha egen kontroll över resurser som möjliggör deltagande i samhället är en grundläggande förutsättning för att välja det som fungerar bäst för en själv.
Kontantstöd till personlig assistans är bara ett område där självbestämmande måste finnas.

Detta handlar inte om elitism. Det handlar om att få tillgång till möjligheten att själv ta makt över förutsättningarna i det egna vardagslivet och få vara huvudperson i sitt eget liv. Med rätt stöd kan det bli en verklighet för alla oavsett funktionsnedsättning.
Så oavsett vinnande parti eller regeringskonstellation förväntar jag mig att vi ska slippa höra mer snack om ”våra handikappade” och se mer agerande för att förverkliga ett självbestämt medborgarskap.

”Det är lätt att säga tulipanaros men att göra’t …?”, så jag avslutar med att säga att oavsett var ni börjar och slutar på önskelistan så håll äntligen upp med att bjuda in till små trevliga informationsträffar som aldrig leder någonstans.
Bjud in om ni menar allvar, inte annars. Det absolut minsta man kan förvänta sig av politik är att den är seriös.

Susanne Berg är skribent och debattör i funktionshinderfrågor.

Den här artikeln har följande taggar:
diskriminering, val 2010

Text: admin