Går vi mot ett nytt institutionssamhälle? Tänker då inte på rädslan för att neddragningar inom assistansen på sikt kommer leda till att människor åter igen klumpas ihop i speciella boenden. Nej – min farhåga gäller något som redan är här – de så kallade assistansboendena – vår tids institutioner. De ger mig rysningar och är så tvärt emot min syn på rätten till självständighet och möjlighet att leva som alla andra.

Assistansboendena är en form av segregering och särlösning, jag kan inte se det på annat sätt.
En bekväm lösning för den som har makten, oavsett om det nu råkar vara en myndighet, ett assistansbolag eller en curlande förälder. Enkelt och bekvämt, precis som all segregation – man vet var man har ”dom”.
Men precis som jag är en övertygad motståndare till exempelvis särlösningar i form av rh-gymnasier är jag övertygad om att assistansboenden för assistansberättigade personer med nedsatt rörelseförmåga är fel väg att välja. Fel för den enskilde naturligtvis, men också för målet om ett mångfaldssamhälle.

Självklart vill vi ha valfrihet och möjlighet att själva bestämma och jag har förståelse för att det kortsiktigt tänkt kan verka enkelt, bra och tryggt med en paketlösning, men i det långa loppet – nej!
Jag ser det som en form av förtryck och inget annat, men naturligtvis gäller inte detta när människor väljer att bo tillsammans av egen kraft och vilja.

Det finns assistansbolag som utvidgat sin verksamhet med både boenden, färdtjänst, daglig verksamhet, och reseverksamhet.
Det behöver inte betyda att det är något fel på kvaliteten i de enskilda delarna. Men med en mängd särlösningar i ett eget litet samhälle vid sidan av följer också risken att livet för den som nyttjar dessa tjänster kommer att utspela sig i en bubbla. Man bor tillsammans, kanske jobbar tillsammans och reser tillsammans.

Visserligen ska det då vara brukarstyrt. Men, hur fri är den assistansberättigade den dag han eller hon vill flytta? Då handlar det inte bara om att byta bostad. Även assistansanordnare och de personliga assistenter som blivit en del av ens vardag måste ersättas. Dessutom kan man inte längre göra de resor man vant sig vid och så vidare.
I Europa pågår frigörelsen som bäst och våra europeiska systrar och bröder slåss för rätten att komma ut från institutionerna. Låt oss inte göra misstaget att vrida klockan tillbaka här i Sverige.

Maria Johansson är förbundsordförande i DHR – förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder

Taggar:
boende, personlig assistans,

Text:

Kommentarer är avstängda.