Om förändringsarbetet behöver gå via beslutsfattares egna erfarenheter kommer det att gå långsamt. Om det ens kommer att röra sig i någon riktning, skriver Camilla Nordgren.
Jag sitter i bilen på väg hem efter en arbetsdag. Lokalradion skvalar i bakgrunden, men plötsligt är det något i reporterns påannonsering som gör att jag spetsar öronen och skruvar upp ljudet. Ett kommunalråd uttalar sig om bristen på tillgänglighet i kommunen baserat på sina upplevelser efter att ha brutit foten och tillfälligt varit rullstolsburen under vintern.
Det är inte själva historien i sig som är tankeväckande utan den retorik som används i intervjun. Kommunalrådet uttalar att ”Det som jag har fått påtalat till mig från handikappföreningar och annat som jag ibland haft lite för lätt för att stänga öronen för”, ”Min bristning i kunskap innan. Jag har inte tagit så här hårt på de här sakerna förut” och ”Vi kommer att vara väldigt mera stränga i kraven”.
Jag blir alldeles tagen och funderar över vad dessa uttalanden egentligen betyder och står för. Menar en folkvald kommunpolitiker som agerar i samhällets och kommuninvånarnas intresse att denne inte tar funktionshinderrörelsens synpunkter på allvar?
Menar en folkvald kommunpolitiker som agerar i samhällets och kommuninvånarnas intresse att denne inte har kunskap och kompetens?
Menar den folkvalde kommunpolitikern som agerar i samhällets och kommuninvånarnas intresse att denne inte tillämpar de krav och lagar som finns?
Ja, tydligen är det så. Jag vet inte om man ska skratta eller gråta. Att lokalradion finner detta värt att rapportera om en vårdag 2014 får mig att inse att vi inte har nått fram. Fokus i intervjun ligger på det positiva kring att nu kan det hända saker och ting med tillgängligheten, nu när kommunalrådet har förstått på riktigt att tillgängligheten är dålig. Gudbevars, han kunde ju inte ens åka och handla.
Om förändringsarbetet behöver gå via beslutsfattares egna erfarenheter kommer det att gå långsamt. Om det ens kommer att röra sig i någon riktning. Jag får stoff kring mina tankar att mänskliga rättigheter, kunskap och lagstiftning måste korsbefruktas med något annat för att de vi är och de livsvillkor vi har ska leda till förbättringar för oss och andra.
Jag sneglar på andra sammanslutningar och andra utsatta grupper i samhället. Vad har de gjort som väckt framgång? Senvintern är galornas tid och den uppmärksamhet och det intresse dessa väcker, som får långtgående positiva effekter, är kanske modellen. Helt enkelt mera kändisskap, glitter och glamour?
Tänk om vi vid en årligt återkommande överdådig TV-sänd prisgala med mingel, fest, glam och champagne skulle utse årets funkis, årets bok, årets låt, årets TV-program, årets funkisställe och Funkis hederspris. Då skulle vi hamna på löpsedlarna, fotoblixtarna skulle smattra, kända designers skulle kämpa om vem de skulle få klä, eventbyråer skulle engageras, tv-sofforna skulle fyllas och vi skulle bli sedda och få en ny arena för att föra fram vår livssituation och våra krav på livskvalitet och förutsättningarna för att saker och ting skulle kunna förändras skulle öka.
Och kanske, kanske skulle ett eller flera kommunalråd inte behöva gå omvägen via ett benbrott, utan politik skulle utövas i kraftfältet kring alla medborgares intressen.
Text: Camilla Nordgren