Den nationella handlingsplanen för handikappolitiken antogs av riksdagen på försommaren 2000. Enligt planen borde det vara möjligt att eliminera alla mindre hinder, alltså sådana som var enkla att ta bort, till utgången av 2010.
Redan då möttes handlingsplanen av kritik. Handikapprörelsen tyckte inte att den var tillräckligt kraftfull. Man tyckte målformuleringarna var för luddiga och efterlyste sanktioner mot de som inte levde upp till kraven på tillgänglighet.
Från näringsliv och kommunsektorn riktades kritik mot att planen underskattade både den arbetsinsats som krävs för att göra landet tillgängligt och de kostnader som det medför.

Nu står vi vid slutet av 2010 och kan konstatera att slaget om att göra Sverige tillgängligt för personer med nedsatt rörelseförmåga är långt ifrån avgjort. På samma gång känns debatten igen från 2000.

För ett år sedan, i slutet av december 2009, lade regeringens utredare Hans Ytterberg sista handen vid sin utredning om hur ett förbud mot bristande tillgänglighet ska föras in i diskrimineringslagen. Förslaget var dock bara en intern rapport på Integration- och jämställdhetsdepartementet vilket innebar att det inte blev offentligt. Det skulle först skickas på intern remiss till övriga departement inom regeringen, hette det, för att sedan kompletteras.

Den interna remissrundan och tillhörande komplettering drog dock ut på tiden och i slutet av mars tröt tålamodet hos delar av den väntande handikapprörelsen.  Dröjsmålet är inte värdigt ett demokratiskt samhälle, menade man i ett argt brev till ansvariga ministern Nyamko Sabuni.
Protesterna ekade dock ohörda. Regeringen levererade istället sin utvärdering av den nationella handlingsplanen där man i positiva ordalag beskrev utvecklingen av tillgängligheten i samhället under 00-talet.
Hans Ytterbergs utredning förblev hemlig.

Men trycket utifrån växte. I maj ställde sig 2000 personer på Facebook bakom kravet på att offentliggöra utredningen  och DHR ordnade dagliga demonstrationer utanför Rosenbad för att öka trycket.
Påtryckningarna gav resultat. I slutet av månaden, bara några dagar innan den årliga marschen för tillgänglighet, lovade regeringen att inom kort skicka ut rapporten på remiss. Samtidigt beslutade man dock att utreda vilka kostnader som en lagändring kan föra med sig.

4 juni blev den så offentlig, Hans Ytterbergs utredning "Bortom fagert tal".  I förslaget slår Ytterberg fast att kraven på att ta bort otillgänglighet måste vara skäliga. Han menar också att förslaget i sig inte medför några nya kostnader eftersom kraven på tillgänglighet redan finns i befintlig lagstiftning.
Utredningen omfamnas av handikapprörelsen som unisont gör tummen upp när remissrundan avslutas i november och Ytterberg får till och med pris från assistanskooperativet Stil för sitt arbete med utredningen.

Alla är dock inte lika förtjusta och precis som för tio år sedan är det kommunsektorn och näringslivet som vägrar att stämma in i hyllningskören. Återigen är det kostnaderna som står i skottgluggen. Ytterbergs beräkningar håller inte, menar kritikerna, och får till synes understöd från den kostnadsberäkning som Statskontoret gjort på regeringens uppdrag. Här bollas svindlande summor i olika resonemang om konsekvenserna när alla otillgängliga byggnader i Sverige ska rivas och ersättas med nya. Men ansvarige ministern, Erik Ullenhag (FP), viftar bort Statskontorets beräkningar  och lovar att hans ambition är att få diskrimineringsskyddet mot otillgänglighet i mål.
När ett förslag kommer kan han dock inte lova. Kanske 2011. Framtiden sitter på svaret.

Lovade gjorde däremot de rödgröna partierna inför årets riksdagsval. I en debattartikel i SHT spred man löftet att genomföra ett diskrimineringsförbud mot otillgänglighet. Det löftet dog ju i och för sig ganska snabbt eftersom de rödgröna förlorade valet. Något motsvarande löfte från de vinnande allianspartierna levererades aldrig.

Men varför är frågan om ett diskrimineringsförbud så svår att lösa i Sverige när det går bra i andra länder, Norge till exempel?

Under 2010 har SHT vid flera tillfällen tittat närmare på det mer praktiska tillgänglighetsarbetet, det som sker utanför regeringens och riksdagens lagstiftningsarbete. Bland annat har vi visat att vissa butiker börjar få upp ögonen för att tillgänglighet kan vara lönsamt och vi har titta närmare på vad som krävs för att få in tillgänglighet i offentliga upphandlingar.
Vi har även konstaterat att arbetet med tillgänglighet inte är särskilt högt prioriterat hos Polisen.

Alla SHTs artiklar om tillgänglighet under 2010 hittar du här »

Vad tycker du är årets viktigaste händelse för tillgängligheten?
Dela gärna med dig i kommentarsfältet.

Den här artikeln har följande taggar:
tillgänglighet

Text: admin