Undertecknad känner inte Erik Ljungberg särskilt väl. Vi har dock arbetat tillsammans i en kommitté vars uppdrag var att ordna en rehab-konferens för Västra Götalandregionen.
Det förvånar mig att man kan vara så kritisk mot DHR då man själv arbetat aktivt i distriktstyrelsen och där kunnat använda sitt inflytande såsom styrelseledamot för att blåsa liv i föreningen. Istället väljer Erik att hoppa av efter ett år. Han var inte heller på förfrågan från mig intresserad av att arbeta som representant för Göteborgsavdelningen i något handikappråd etc.

Som aktiv i DHRs avdelning i Göteborg (DHRG) i cirka 40 år kan jag inte hålla med Erik då han helt underkänner DHRGs arbete och påverkansmöjligheter. Jag tycker snarare att denna  kritik vittnar om okunskap. OK, vi kan säkert åstadkomma mycket mer bara våra medlemmar är villiga att engagera sig. En förening blir inte starkare än summan av medlemmarnas engagemang.

Ibland verkar det som ungdomarna i föreningen inte är villiga att ställa upp och engagera sig i det trägna arbete som krävs för att kunna bevaka olika handikappolitiska frågor i samhället. Det kräver inte bara engagemang utan också att man är villig att sätta sig in i olika utredningar, lagar, reformer etc.  Samtidigt krävs att äldre medlemmar tar sig an och är villiga att vägleda och informera de yngre medlemmarna.  

Jag vill här bara helt kort informera Erik Ljungberg om de frågor som jag arbetat med genom åren och i viss mån fortfarande arbetar med, då man tyvärr sällan kan slå sig till ro med uppnådda segrar. Frågor där jag tycker vi lyckats förbättra genom vår påverkan och trägna arbete.
Tror nämligen inte att vi uppnår så mycket om var och en skriker till om sitt problem utan det gäller att påverka i de forum som oftast finns för olika frågor. Exempelvis när det gäller allmänna kommunikationer och färdtjänsten så har DHRG representanter i ett samarbetsorgan. Vi har också ett nätverk som arbetar med dessa frågor. Flera av våra medlemmar har aktivt deltagit i det så kallade Kolla projektet. 

Du är välkommen att arbeta i dessa fora för att förbättra och påskynda processen för att få en tillgängligare kollektivtrafik. Sedan kan jag hålla med om att det gått långsamt med tanke på att den första utredningen som påbjöd anpassning av allmänna kommunikationer kom redan 1974. Dock har det hänt ganska mycket under de senaste åren, då Göteborgs kommun lagt ner ett antal miljoner kronor för att anpassa spårvagnshållplatserna till rullstolsburna, och satsat en hel del för att anpassa den nya spårvagnsparken till rullstolsburna resenärer.

Där det kanske hänt mest under mina aktiva år är förmodligen bostadsfrågan. Bland annat har utformingen av bostäderna blivit ur anpassningssynpunkt  bättre. Tyvärr är det risk för försämring ytmässigt i nybyggnationen, därför att varje kvadratmeter betingar så höga kostnader i varje fall i storstadsområdena. En annan mycket viktig fråga i samband med bostaden är möjligheten att få service i anslutning till bostaden för människor med omfattande funktionsnedsättningar och som inte klarar ett självständigt boende utan service. På 70-talet bodde dessa människor ofta på långvården . Mycket tack vare bl.a. DHRG s påtryckningar tillskapades s.k.  boendeserviceenheter i ett 10-tal stadsdelar med ca 100 lägenheter i de kommunala bostadsbolagen under några  år. Detta var föregångare till personlig assistans som kom genom LSS lagens införande 1994.

En annan fråga som Erik Ljungberg tar upp är tillgänglighetsfrågan, där undertecknad också arbetat i olika fora genom åren och där vi i många sammanhang uppnått en hel del. Listan över olika granskningar där vi haft möjlighet att påverka utformningen kan göras lång. Idag borde det inte behövas att vi sitter med pekfingret då det enligt PBL skall vara god tillgänglighet.

Samtidigt vet vi att det lätt kan insmyga sig felaktigheter, så vår bevakning behövs fortfarande. Den biografplanering som Du nämner är ju ett sådant tydligt exempel och det finns förmodligen flera i Göteborg. Tyvärr ges det ju också fortfarande dispenser från hisskrav etc. vid ombyggnation. Där räcker vi tyvärr inte till när det gäller bevakningen.

En annan utökad positiv påverkansmöjlighet som  tillkommit sedan 2001 är ju lagen om ”enkelt avhjälpta hinder”. Tyvärr har det gått alltför långsamt att få fastighetsägarna att åtgärda dessa hinder. Där har vi  uppvaktat stadsbyggnadskontoret som enligt vår mening intagit en alltför passiv hållning och på så sätt fördröjt genomförandet. Vi har också samlat in anmälningar om enkla hinder, som vi skickat vidare till stadsbyggnadskontoret.

En annan fråga där vi varit påtryckare är andningsfrågan där vi tillsammans med NHR genom diverse aktioner bl.a. en andningskonferens och sammanträden med läkare och ansvariga inom sjukvården  lyckades förbättra denna vård avsevärt för de grupper som får andnings-begränsningar såsom muskeldystrofier, polio etc.

Samordningen av olika kliniker inom medicinsk rehabilitering påverkade vi genom diverse skrivelser  under ett antal år och vidare har vi under ett flera år arbetat för att förbättra möjligheterna att få s.k. återkommande rehab-perioder. Även om vi inte nått ända fram så är Västra  Götaland ändå ett av de bättre landstingen när det gäller att skicka personer på rehab-perioder.

Hjälpmedelsfrågan är en annan viktig fråga där vi lyckades stoppa den spariver som pågick under ett par år som bl.a. tog sig uttryck i att man inte ordinerade s.k. el.moppar av ekonomiska skäl. Denna fråga bevakar vi  i s.k. dialogmöten med de olika Hälso- och sjukvårdsnämnderna.

Varför använder du inte din jädra anamma till att gå in i olika påverkansorgan Erik? För att uppnå resultat är det viktigt att vi är en enig kraft. Ju fler vi är – desto bättre påverkans-möjlighet har vi. Även om dina upprop i pressen om de problem du träffar på är lovvärda,  så tror jag du skulle uppnå mycket mer om du engagerade dig i DHRG:s arbete i styrelsen – handikappråd – nätverk.

Läs mer:

Erik Ljungberg: Var finns den radikala handikapprörelsen?

Text: admin