Camilla Nordgren: Mer än hälften av godisutbudet är inte tillgängligt för mig. Likadant är det på sortimentshylla efter sortimentshylla. Hur jag ska kunna vara en upplyst konsument förstår jag inte.
Efter attackerna på New Yorks tvillingtorn uppmanade borgmästaren invånarna till att de skulle ge sig ut och konsumera. Konsumtion är det som får världsekonomin att rulla och tillväxten att säkras. Varje år rapporteras att julhandeln slår rekord. Med andra ord är konsumtion centralt i vår nutid. Du och jag och alla andra är de som kallas konsumenter och som utgör massan som ska agera på denna köpmarknad.
Diskussioner och forskning om förutsättningar att konsumera handlar i mångt och mycket om kundens köpförmåga och också om kunden som påläst, kunnig, kräsen och kritisk. Alla andra förutsättningar tycks vara så självklara att de inte behöver granskas och diskuteras närmare. Men finns det då andra omständigheter som är av betydelse?
Tillgängligheten till många butiker kan numera vara god men tillgängligheten inne i butikerna försämras i rasande fart. I takt med växande utbud av produkter, både av sort och antal, blir affärshyllorna högre och större och butikslokalerna växer. Butikspersonal sägs upp till förmån för kundernas egna självscanning. Den personal som är kvar försvinner formligen i de gigantiska affärslokalerna och blir omöjliga att hitta när man behöver hjälp. Varukorgar som lätt kan sättas i knät byts ut mot gigantiska kundvagnar eller korgar med höga kanter och små hjul, omöjliga att hantera om man använder rullstol.
Ett besök i avdelningen för lösgodis får tjäna som ett typiskt exempel. Jag kan köpa skumbananer men inte chokladöverdragna björnar eller gröna gelégrodor. Jag kan köpa salta fiskar men inte salta dödsskallar eller sura nappar. Mer än hälften av godisutbudet är inte tillgängligt för mig. Likadant är det på sortimentshylla efter sortimentshylla. Hur jag ska kunna vara en upplyst konsument förstår jag inte.
Jag kan enbart läsa innehållsförteckningen på ett mindre antal produkter. De produkter som då är inom räckhåll för mig. Jag kan heller knappt se vilka smaker det finns på produkterna. Av det gula på ett KESO-paket kan jag gissa att det är smaksatt med… ja, något gult och med den insikten får jag bestämma om jag vill köpa eller inte.
För ett tag sedan stod jag intill en familj som valde bland lösgodiset. Någon i familjen var uppenbarligen allergisk och etiketter på godisbehållarna lästes nogsamt. Det är helt omöjligt för en rullstolsanvändande person att göra.
För att kunna genomföra en inköpslista behöver jag ha en shoppingassistent. En som kan plocka fram och tillbaka varor allteftersom jag gillar eller dissar. Som kan klättra på små pallar eller på hyllorna för att nå varorna högst upp eller längst in. Som kan läsa innehållsförteckningar. Som kan jämföra innehåll och priser. Som kan stoppa ner i befintlig kundvagn.
Vid en diskussion på mitt arbete uttryckte en kollega att det känns som att man har blivit insläppt i affären bara för att se vad man inte kan köpa. Ett slags nytt utanförskap.
Kanske att tillgängligheten i affärerna i New York är så oändligt mycket bättre än här hemma i Sverige men jag hoppas att vårt statsöverhuvud aldrig uppmanar mig till att konsumera för då kommer jag att svara att, ja gärna det men bara av de varorna som är på en meters höjd.
Text: Camilla Nordgren